-
Första planingen!!, liten läsvärd berättellse
Hej
Tänkte skriva en liten berättelse om min lyckade ”karriär”.Under tre år hade jag glidit runt på min 80-trals bräda ca 4ggr om året. En finsk 4 meter lång bräda. Visst var det kul men det var så jobbigt och det blåste ju aldrig tänkte man då. Kompisarna som man försökte lära kunde plaska runt i flera timmar utan att komma framåt, de drev ner och jag seglade upp brädan i vanliga kläder. Det var inget svårt lixom. Kompisarna tyckte jag va knäpp som åkte runt i 4 m/s och övade slag med min pråm. Men av någon anledning så fortsatte jag att kajka runt i viken, och det hjälpte inte att det var hål på brädan så vikten låg på 25 kilo.
Men faktiskt började jag tröttna lite, när det var för lite vind var det svårt att hålla balansen och inte kul. Men det var de dagarna med 7 m/s som gjorde att jag fortsatte. Mer varken kunde eller fick jag segla i. Mastfoten låsnade lite då och då så det var en liten risk. Jag ville åka så som dom jag hade sett på tv. Jag förstog aldrig riktigt att det var delvis grejorna som var felet, men också vinden och psyket. Jag hade inte blivit en vindsurfare ännu helt enkelt.
Men plötsligt hände det. Gud gav mig ett tecken, och det var inte en liten hjälp på traven. Min nya granne konkade ner en ”pytteliten” bräda enligt mig och ett nästan genomskinligt segel. Det blåste rätt bra och jag ville springa ner till honom men vågade inte. Så jag ställde mig på balkongen och såg honom svicha iväg, faan vad häftigt jag. Någonstans i bakhuvudet visste jag att jag skulle bli en ”sån”. När han kom tillbaka in mot mig dog vinden totalt, han var fast på andra sidan viken. Det andra tecknet från Gud. Jag förstog självklart inte varför han inte ställde sig och seglade över, lite vind var det ju. Han satt där i 15 min och jag sa till pappa att vår granne är strandad på andra sidan.
-Oj då, sa pappa
-Snälla, snälla, snälla, sa jag
-OK, vi ror och hämtar honom.
Han läste mina tankar, antagligen hade han sett mig stirra på honom i 30 min, det kanske förklarar saken.
-Ja, nu såg jag min chans, min chans att verkligen prata med honom.
Vi rodde över och sa hej, han kände igen oss. Han trodde att det var srömt i viken, därför vågade han inte åka över, plus att brädan var en så kallad sinker. Jag bara avgudade honom, han var exakt som jag föreställt mig. Han snackade sådär som en surfare gör, allt var perfekt. Jag blev nästan, bara nästan kär, i surfingen så klart!!!
Min far var så snäll och berättade att jag ”surfade” också. Han sa vad kul och lovade att lära mig nån dag. Han ville bjuda pappa på en öl men sa nej, jag blev inte glad. Tänk om man hade fått komma in i ett surf hus. Men jag var i hans garage, och det var också underbart. Konstiga fodral och fenor överallt.
I alla fall, efter det fick jag låna hans ”stora” bräda på 105 liter. Jippi vad det gick, NEJ!
Jag förstog nu varför mina kompisar inte fastnade för min sport. Man kom inte en meter första halvtimmen, andra halvtimmen kom man långt bort åt ena hållet och tredje kom man förhoppningsvis tillbaka, om det gick bra dvs.
Återigen kom jag in i en svacka där allt var svårt och eländigt. Men i precis rätt tid kom det tredje tecknet från Gud. Jag var hemma hos en kille i min klass (nybliven kompis) som just hade fått sprojlans grejor, det var inga sinkers här inte. Han bara susade iväg och jag blev NÄSTAN kär den här gången, fortfarande syftar jag på surfingen. Nu vågade man fråga om man fick testa, duktig som man var.
Efter lite knep och knåp kom jag upp i min första planing, nästan planing i alla fall. Jag hade ingen sele och undrade varför grejorna man stoppar ner fötterna i satt så långt ut på kanten. Ingen kunde använda dom där ute.
Efter det tränade jag flitigare på min gamla bräda och 1 år senare, efter mycket om och men, köpte jag min första utrustning. EN AHD free diamond70 med North 8,1 m2 segel.De första dagarna var på landet, det blåste 10 m/s frånlandsvind. Första dan vågade jag inte. Andra dagen höll jag på och dö i superöverriggad-planing-med-hängsele-men-utan-fotstropppar-och-kastfall-i-jättesvärm-av-brännmaneter. men jag brände mig inte, brädan bara pajade och pappa fick hämta mig med båt. Nu var jag lite rädd faktiskt. Dels för de stimm av maneter man åkte igenom som gjorde så fenan började skaka för att det var så många, och dels för att man kunde slå huvet och dö!!!
Men off we go, till macken och köpa grejor att laga med. Nästa dag var jag ute och nu kom det fjärde tecknet. Gud lyfte i mig i dom där konstiga sakerna på brädan och vipps så blev jag frälst. Jag blev verkligen kär. Man kunde ”nästan” inte ramla och maneterna syntes inte i farten, allt var underbart.
Men så gjorde jag det omöjliga kastfallet och pajade brädan igen. Återigen laga men nu blev det inga mer svackor.
Gud har rekryterat en ny surfare till världen, mig!Nu försöker jag, precis som alla andra och leka Gud genom att lära nya folk surfa, det hjälper säkert också men jag tror det bara är han som kan hjälpa oss att bli frälsta!
Jag vill tacka min granne, polare, pappa men framför allt Gud, TACK!
Jag antar att det femte tecknet kommer när loopen sitter…
Ps. OBS!!! Jag är inte religiös. Ds.
-
10 Svar
-
Partiet där din nya bräda pajat och pappa fick komma och hämta med båten var mycket omskakande, nästan obehagligt. Känner igen känslan när man köpt moderna (svindyra) prylar första gången och det inte funkar riktigt som man tänkt sig. Då börjar man få lite ångest och undrar vad det är man har gett sig in på. Vilken tur att det slutade lyckligt, som det oftast gör.
-
Verkar vara mycke maneter i Saltsjöbaden!
Kanske någon lokal population eller kanske
en helt ny art?
Brukar annars inte vara några större problem
med maneter i sthlm trakten annars!
Snarare ett Västkust problem. -
Fantastiskt, berättelsen för mig tillbaks till nämdöfjärden en varm sommardag, dagen då Pappa sa att jag var mogen att prova HiFlyen (555) som var MYCKET(!) snabbare än Speedyn. Den hade tom plastgrunkor bak på brädan! Och TVÅ masthål för optimal rigg-inställning.
Det var det sämsta ekonomiska råd Pappa givit mig, men jag är evigt tacksam!/Jonas
-
härligt det där…….. man är ju redan kär… i surfingen alltså!
-
Det finns de flickor som gör kirurgiskt ingrepp där nere (ni vet vad jag menar) för att få känna bli-av-med-oskulden-känslan igen. Jag önskar att man kunde få uppleva sin första planing igen!!!
/Anders
-
Hallå!
Skrev inte det men det var på landet, i Onsala söder om Göteborg. Jag köpte brädan i somras och nu e jag som sagt helbiten
. Vattenstarten och hoppen sitter iaf.
/abbe -
Fantastiskt nostalgi genom hela läsningen, och jag(liksom de flesta) känner igen sej till nära hundra procent.
Skitbra!!!
Själv sitter jag i frosten o väntar på det tecknet mellan 4:e o 5:e, nämligen våren så man kan få lära sej looooopeeeen
Åk inte till Mallorca under dec. Skit ö. Vacker… men oblåsigt. 1, uno, un, one, dag på vattnet med en 283:a och 5.5 utan hängsele.
Ha d gott
-
mystisk kombo med 283 (längden på brädan antar jag) och 5,5 och ingen hängsele.
Varför körde du på det? -
I brist på annat material kanske!
/Anders
-
Riktigt kul läsning. Känner igen hela början. Har haft min prom i 3 år tror jag och har börjat hajja grejen. Har en liten 95 l bräda, gissa om den sjunker som en sten när jag, en klump på strax över 100kg ska försöka hoppa på.. Har bara haft den ute i vattnet 1 gång, det var då jag märkte hur mycket den sjönk. Har inte ens testat sen dess. Ser fortfarande fram emot dagen då jag drar tummen ur arslet och försöker komma upp då den. Men först får vi nog försöka göra av med några kilo. hehe.
Men men, ville bara säga att jag upskattade din lilla historia.
/Hellgren
Logga in för att svara.
