karnan
Forumsvar skapade
-
Låter som en sorglig historia, speciellt med tanke på att du tvivlar på din egen förmåga. Givetvis kostar det en del slit att lära sig segla men jag har svårt att tänka mig att eventuell talang skulle sätta definitiva gränser. Köp helt enkelt en större bräda. Själv seglar jag en några år gammal freeride-bräda på 120 liter (väger 65). Volymen räcker gott och väl för att dra rigg men kanske är den något yster för en riktig nybörjare. Gå i så fall upp ett par snäpp till. Och vad gäller segel så är jag ingen expert men jag tror att 7-7.5 är ett bra alternativ eftersom det ger mycket tid på vattnet samtidigt som det innebär lite att hålla i även vid lätta vindar. Botanisera lite under ”Säljes” här på konfen. Jag köpte min utrustning komplett och i bra skick för sex tusen.
/Johan
-
Min grabb som är 16 år och i stort sett nybörjare seglade 4/3 i påskhelgen här i Göteborg (4-5 grader i vattnet) och han klagade bara när han åkte med huvudet före i vattnet och stickemössan blev blöt (men vem gör å andra sidan inte det). Ska kanske tilläggas att vi seglade sammanlagt 10 timmar under två dagar.
/Johan
-
Vill bara instämma med Mem. Guy Cribbs sidor är en guldgruva, speciellt för seglare som inte har mer erfarna seglare att fråga till råds.
/Johan
-
Eftersom jag bara seglat i två dagar med seglet (inklusive brädan) så vet jag inte om jag är rätt man att svara på dina frågor, men några synpunkter kan du väl få. Seglet är alltså ett Zero Seven 7.5. Det bör ha några år på nacken, säg 99-00 någonstans. Masten är 460 kolfibermast. Märket minns jag dessvärre inte.
Till att börja med tyckte jag seglet var ganska lätt att rigga (betänk nu att jag inte har tidigare erfarenheter av nya segel). Fick i och för sig göra två försök men när jag drog ned- och uthal enligt instruktionerna så stod seglet precis som det skulle. På vattnet tyckte jag också att det fungerade bra. Som jag skrev i det första inlägget varierade vinden kraftigt under de två dagar jag seglade. Jag tippar på att det blåste 15 m/s i de värsta byarna men att medelvinden varierade från 3 m/s till kanske 10-12 m/s. Och i det intervallet hade jag inga problem att hålla seglet. Planingsegenskaperna har jag svårare att uttala mig om eftersom de har så mycket med seglingsteknik att göra och jag är som sagt ovan vid utrustningen. Men jag fick ändå en bestämd känsla av att det planade ganska tidigt — säg från 7 m/s. Det enda jag slutligen vill sätta upp på minuskontot är att jag tyckte det var svårt att få upp underliket ur vattnet. Seglet kom upp som det skulle, men det ville inte riktigt släppa. Kanske är det också en teknikfråga, men jag har bestämt hört andra klaga på samma sak här på Konfen.
Några synpunkter alltså. Men låter mig återigen understryka att jag (ännu) inte är rätt man att fråga.
/Johan
-
Konfen är pålitlig som alltid. Justerbara hängtampar låter suveränt och jag ska kolla upp det direkt. Sen vill det väl till att lägga några timmar på vattnet så att man får in både tekniken och trimmet. Sprickorna runt fenskruven ser inte speciellt allvarliga ut och jag gissa att det bara är ytterlagret som har gett sig. Ska täta upp det med lite gummipasta. Samtidigt känns det lite obehagligt att ha sprickor just där. Tappade en fena en gång långt ute på vattnet. Lyckades ta mig in med flytvästen som släpankare med det var definitivt ingen hit.
Tack för hjälpen och må vindarna vara med er…
/Johan
-
Fler sådana farsor åt det uppväxande släktet. Jag tycker givetvis att han är värd en steffo-stjärna i guld! Och den hembyggda selen vill vi ju se mer av…
/Johan
-
-
Enligt GP i morse var vattentemperaturen +5 vid Trubaduren och +1 i Göteborgs inre skärgård: Det framgick inte av artikeln men jag antar att det är isvattnet från älven som ställer till det. Synd att man är hänvisad till de inre regionerna… 🙂
/Johan
-
Eller varför inte så här:
-
Man slipper glasfiberflis i nävarna. Räcker inte det? 🙂
/Johan
-
Jag har varit på Lefkas men inte som vindsurfare. Ön har allt det som man förväntar sig av Grekland (förutom att det kanske mer grek-turister än vanligt). Förutom sol och bad besökte vi ett vattenfall som var ganska imponerande, och de som orkade tog sig upp till kylan i bergen vilket tydligen var en fantastisk upplevelse med tanke på att vi var där i juli.
Att tänka på är att ön har olika sidor. Ostsidan, dvs insidan, vätter mot fastlandet. Vattnet är jämförelsevis grumligt. Det fanns vs-uthyrare men man kunde bara hyra om man reste med någon av de bolag som hade avtal med uthyrningen (vilket inte Apollo hade på den tiden). Västkusten är radikalt annorlunda med stupbranta klippor och några av de läckraste stränder jag sett. Vindsurfarna håller till på sydkusten, Vassiliki hette det bestämt. Boards eller eventuellt Windsurfer hade nyligen en artikel om surfspots och där en sida handlade om Lefkas. De skrev om en speciell vind som rullar ned från bergen klockrent varje eftermiddag (minns inte namnet) och som alla surfare väntade på. De menade också att det var lätt överbefolkat av surfare, och jag tror också att de pekade ut det som ett medelsvårt ställe att segla på. Gissar att ostsidan är bättre om man är lite nybörjare. Men se om du kan leta fram den där artikeln så har du allt du behöver veta.
/johan
-
Imponerande och lärorikt. Keep up the good work.
/Johan
-
Aj, aj, aj! Fantastisk historia! Får mig att dra mig till minnes en inte fullt lika brutal historia från pråmtiden. Vi hade några mil till havet då det begav sig, och följaktligen ville man packa så mycket folk som möjligt i bilarna. Två pråmar på taket var väl det normala, men ibland körde vi med dubbla ”stackar” och surrade fyra på takräcket (jmfr episoden vid färjan i Plug n’ Play :-). Ibland kunde det vara lite nervöst att ge sig iväg, speciellt om föraren hade biltjuvstendenser, och det fanns ju alltid mardrömsscenariet att hela härlighet släppte på vägen. Men vi klarade oss från dylika missöden. Däremot inträffade en annan episod när vi skulle lasta av brädorna på stranden. Fyra brädor på taket tog egentligen mer plats än vad takräcket tillät så när man släppte spännbanden kunde det ibland uppstå en plockepråmeffekt. Vi hade väl antagligen varit ute och partat kvällen innan så reaktionerna var kanske inte vad de borde. En polar hann inte reagera och framförallt hann han inte undan i tid. En av pråmarna drabbar hans stortå med den brutala kraft som skapas i kombinationen av nästan två meters fallhöjd och en rejält tilltagen pråm. Det tog flera veckor innan han kunde surfa igen. Det komiska i situationen hade väl snart tonat bort om det inte varit för att Freestyle hade en sommarhit — vilken minns jag inte — där Gigi Hamilton sjöng i ett break att ”han tappade den på tån”. Inte nog med att det gjorde ont och att surfen gick åt h-e, nu tvingades han också lyssna på våra muntra allsångsförsök.
/Johan
-
Tänka sig, där har jag också surfat. Uppväxt på orten hände det ibland att vi inte orkade dra till havet. Då kunde Halen vara ett alternativ. Blåste konstigt gjorde det också — gärna från alla håll samtidigt. Men även om vinden var lurig så var väl det största problemet alla tyskar i Kanoter.
/Johan
-
Svårt att motstå en sådan uppmaning. Denna historia utspelade sig runt 1983-84. Jag var då inne på min tredje eller fjärde säsong på pråm. Pråmen tror jag hette Point och vägde säkert 25 kilo och var minst 3,5 meter lång. Den hade inga stroppar men däremot tjusiga vingar på aktern (såg lite ute som en Cadillac). Vi seglade i Sandviken — långgrunt, små vågor ibland och hyfsat med vind — på gränsen mellan Blekinge och Skåne.
Jag och min polare hade alltså seglat några år och kände oss ganska säkra på vattnet. Det var ju förstås inte fråga om några fullfartsgippar, men vi klarade både headdip, bodydrag och högkantssegling. Framåt hösten bestämde vi oss för att prova nya vatten och styrde kosan till Apelviken. A-bay var inte samma surfmecka då som nu, men vi hade hört talas om att det fanns folk som seglade på hemmabyggda ”sinkers” därborta. Till vår sida Skåne hade dessa sinkers inte hunnit ännu. Sinkern var definitionsmässigt Pråmens motsats: De sjönk om de inte planade och de hade dessutom några konstiga öglor som man skulle ha fötterna i. I själva verket var Sinkern det mest respektingivande en oskuldsfull pråmägare vid början 80-talet kunde tänka sig.
När vi närmar oss Varberg framåt eftermiddagen inser vi att det blåser apa. Vi klarade väl att segla våra Pråmar uppemot 15 m/s, men här låg vinden konstant långt över 15. Vi blev förstås lite oroliga. Till saken hör att vindsurfingkulturen ännu inte etablerat självklarheten i en segellinje. Vi hade bara våra trekantinga 6.0or och dem fick man försöka göra det bästa av oavsett väder. Blåste det för mycket så fick man försöka minska segelytan genom att dra upp underliket mot bomen (jag antar att det inte är så många härinne som provat detta trick :-).
När vi landar i Apelviken börjar det mörkna så istället för att rigga på satsar vi på att resa vårt medhavda familjetält — ni vet ett tält med ett stort ytterkapell och ett litet innertält som hänger i ställningen till det stora och som man sover i. Vi hittar en grop mellan två sanddyner och får efter mycket om och men ihop skapelsen. Grillar några korvar och drar ett par bärs innan vi törnar in.
Under natten sover vi oroligt. Det blåster som sagt apa och det rycker och sliter i tältet. Framåt småtimmarna somnar vi tillslut — då har både ja och min polare varit ute flera gånger och kollat förtöjningarna. Några timmar senare väcks vi av att helvetet brakar loss. Vinden har ökat ytterligare och vårt förtält har förvandlats till en primitiv men ack så effektiv Kite. Hela skiten lyfter. Och under allt hänger vi paralyserade i vår lilla sovkupé. Nu vill jag inte påstå att vi seglade iväg som kitarna gör, men vi lyfte defintivt från marken och släpades iväg ett tiotal meter innan det tog tvärstopp. Yrvakna och chockade vinglade vi ut i natten.
Varbergsurfen slutade innan den börjat. Med fara för våra liv (nåja…) fick vi rigga ned tältet och söka skydd i bilen. Även bilen vajade bedrägligt med två pråmar på taket. Och när morgonen kom — inte fan fick vi se en enda Sinker. I full storm var A-viken fullständigt öde — hela dagen.
Framåt eftermiddagen vände vi skutan hemåt, och jag har ännu inte haft förmånen att prova surfvattnen i Varberg.
/Johan
