ola-h
Forumsvar skapade
-
Starboard Acid (undantaget 2003 66 och 2003/4 62) skulle jag säga är ”semi-locked”. Det ligger relativt stabilt i skäret, men är som sagt ändå lätta att nypa till när man i slutet av bottensvängen vill gå vertikalt. En mycket stor fördel med Acid:arna är att de dessutom hanterar lite chop i vägen väldigt bra. Det tycker jag gör att man i praktiken känner sig väldigt säker i skäret.
Går mot mer låst skär (ofta representerat av en rätt plan botten med enbart v, accentuerat i tailen, plan rocker under stropparna men med en del tailkick, se Fanatic Goya t ex) få man oftast kämpa lite mer för att gå vertikalt men kan i gengälld kanske lättare hålla sitt långe skär.
En tredje typ är brädor med mer kontinuerlig rocker kombinerat med v. Det ger en totalt sett mer loose och nervös bräda. Naish har (i alla fall tidigare) legat här och även andra märken har brädor som ligger ut det hållet.
OBS: givetvis spelar också alla andra shapedetaljer som kanter, outline mm in. Enbart bottenformen säger inte allt. Men antagligen rätt mycket. En intressant anmärkning är också att vissa brädor upplevs på ett sätt av någon och ett annat sätt av någon annan. T ex kan det bero på seglarens nivå (och stil). En viss bräda kanske går som på räls om det körs med mycket tryck, men är lite wobblig om den körs med ett mindre aggreivt tryck.
Jag har inte kört markadens alla brädor, förstås, och det är svårt att ge direkta rekomendationer för dig, Niklas. Min chansning skulle nog bli Fanatic Goya (2004). Förra veckan snackade jag brädshape (och vågridningsteknik) med Marcus på SP i Varberg i flera timmar. Han är utan tvekan en av Sveriges kunnigaste på området. Nu är han på Maui, men om du ringer upp om tre-fyra veckor så kanske du kan få lite annat kött på benen. Poängtera att du gärna vill ha en ”teknisk” diskussion. Månge vill INTE det, och ber man inte specifikt, liksom, blir det antagligen de vanliga katalogflosklerna.
-
Det är faktiskt en hel del spridning på hur rockerkurvorna ser ut. En av de nya breda och korta vågbrädorna, Starboard EVO, har t ex en mycket skum rockerkurva. EN allmän trend är dock att man fortsatt att plana ut rockern under framstroppen. Också i brädans framdel har kurvan i allmänhet minskats rätt radikal de sendaste tre åren.
När man betraktar rockerkurvan måste man också ta med v, kanaler och konkaver. Med en given rocker längs brädans centrum somkan man mha dessa shapedetaljer påverka centrumparallella kurvor en bit från själva centrum (närmare railen alltså). Genom att t ex änvända en dubbelkonkav kan man ha ganske mycket kröj just under framstroppen men ändå ha lite krök 10cm längre ut. Det ger en effekt av planare rocker, totalt sett. AHD och Starboard har använd deta länge, till 2004 går även Jp åt detta håll. Som kontrast kör t ex inte Fanatic med konkaver (eller kanaler) men har istället en mer plan central rocker.
Anledningen till den planare rockerkurvan under framstroppen är inte bara ökad fart, bättre acceleration mm. Det kanske viktigaste är att man får en bräda som tenderar att ligga lite stabilare i skäret i en bottensväng. I princip beror detta på att det ”raka” delen ger bättre stabilitet för tyngdpunktförändringan framåt-bakåt. Nackdelen med detta kan bli att brädan upplevs lite stel i svängen när man väl lagt den på skär. Genom diverse andra trick (som t ex att just spela vidare med v och konkaver) kan man få brädan att bli mer loose när det behövs (i slutet av bottensvängen).
Alla de har principerna är sedan länge kända. Det ”stora” som hänt är helt enkelt att de som shapar brädorna fått bättre och bättre koll på hur man kan kombinera ihop detaljerna. Målmedveten produktion av prototyper och testning har helt enkelt gjort att shaparna lärt sig mer.
-
Med en bräda och de kraven så måste det nästan bli en freestyle-wave. Om du tänker ta med den brädan ut på vågsegling världen runt så tror inte jag du skall välja för stor. En för stor och/eller trög bräda kommer garanterat leda till en hel del frustration när hamnar på ett schysst vågställe. EN för lite bräda leder förståss till en del frustration vid lättvindssegling, men på en sådan resa du talar om skulle jag rekomendera att satsa mer på vågseglingen. Lättvindssegling på plattvatten är trots allt inte så svårt att hitta här hemma.
Så vid din kroppsvikt (som är densamma som min) skulle jag absolut inte gå över 90 liter på en freestyle-wave, snarare en bit under.
Det finns vissa vågbrädor som har bra freeridepotential. Jag har själv en del kontakter med Starboard och kan anses jävig, men just Starboard Acid (88, t ex) brukar anses som en av de bästa vågbrädorna när det gäller freerideegenskaper (och är också mycket bra i vågor). En sådan vågis kan typiskt väljas aningen större volymmässigt än en våg-freestyle.
-
Jag har åkt en hel del snowboard (inte på ett par år nu, dock), mycket telisar (back-country/hudar etc samt pist och liftservat) samt mycket alpint i alla möjliga förhållanden inklusive riktigt bra och skönt, riktigt brant och ”farligt” etc. Jag hamnar ibland i diskussionen om vindsurf kontra snösporter med mina polare som enbart håller sig till det senare. Det kan bli rätt intressant om vi är tillräckligt fulla.
Jag tycker det är grymt kul att bränna lagg, antagligen minst like kul som mina kompisar tycker (oftast kanske till och med mer kul eftersom jag inte bara gillar puder och offpist utan även NJUTER av stenhård is, uppkört mm). Ändå är min personliga åskikt att vindsurfing är, i det stora hela, en klart bättre upplevelse.
Allt snack är kanske överflödigt och jag tycker att Philip här nedan sa det så precist man kan. Det låter till en början kanske lite naivt, rent av barnsligt, men faktum är att Philip har rätt:
”Windsurfing är det roligaste som finns!”
Smaka på den meningen ett par gånger. Vem håller inte med?
-
Några frågor:
1. Hur stora segel kör du, eller kommer du att vilja köra? Samma fråga för små segel. Vad har du nu och vad tänker du komplettera med i segelväg?
2. Kommer du endast köra insjö och plattvatten/chop, eller står lite vågor på programmet också? I så fall, hur mycket prioriterar du att bradan skall funka till detta?
-
Det är verkligen mycket svårt att rekomendera vågprylar. Hur de upplevs på vattnet kommer bero på så många olika saker. Det är inte bara vindriktningen och vågornas storlek, kraft och hastighet samt vindens styrka som spelar roll utan väldigt mycket också seglaren. Dels själva kunnandenivån och dels (och i allt högre grad ju högre kunnandet är) stil och preferenser.
Innan vi går vidare så vill jag påpeka att det som följer i första hand gäller frontside vågridning. Backsideridning är mycket mindre känsligt för vilken bräda man har. Hoppegenskaper, planing, höjdtagning mm beror på brädan, men diskussionen om detta är också ganska enkel jämför med vad som gäller för (frontside) vågridning.
Lars K påpekar att det även i cross-onshore och Apelviksvågor kan gå mycket fort i vågridningen. Det är helt sant. Kör man i cross-on in på/framför vågen liggen man ju på halvvind/slör och kör uppåt längs vågens linje. I det här läget är det grymt lätt att få fart. Dels kan man, liksom på plattvatten, bara skota in och spetta på. Dessutom kör man ju liksom i nedförsbacke hela tiden vilket ökar på farten.
Att från detta fullfartsläge gå in i vågridning är lite komplicerat. Från att köra upp längs vågens brytlinje skall man svänga nedåt för att senare ”åka” nedåt linjen och därefter upp för själva vågen och som avslutning smakc aläppen (eller dra på en fullfarts cutback, kanske). Med den grymma farten man ligger man är det naturligtvis svårt att göra en allt för skarp sväng. Det blir alltså en lång och vid fullfartssväng. Detta i kombination med att vågen (Apelviksvågen, kom ihåg!) är ganska långsam gör att seglaren kommer mycket långt framför vågen i mitten av bottensvängen. Väl där börjar onshorevindens nackdelar göra sig påminnda. Nu när seglaren skall börja närma sig vågen igen har han så att säga ”motvind”. Det går inte längre på samma sätt att använda vinden för att hålla farten. Det går inte att använda vågen heller eftersom man inte har någon nedförsbacka kvar. Möjligen kan man försöka konservera den fart man har för att göra någon skönt på läppen. I allmänhet minskar dock farten betänkligt och räcker endast till en lam långsam tillbakasväng.
En trick för att komma runt detta som ofta används av duktiga vågseglare är att man först går upp brant backside mot vågen, vrider ned brädan och sedan ”droppar in” mer down the line direkt. Då kan man hålla sig närmare vågen och med bra teknik till slut ha mer fart med sig till vågtoppen. Det kanske inte ger samma fartupplevelse som tekniken beskriven ovan, men jag skulle ändå säga att det nog oftast ger en skönare vågridningupplevelse totalt sätt.
Frontside vågriding i cross-onshore KAN alltså lätt handla om att börja i superhög fart och sluta i låg fart. I sidvind är det ofta tvärtom. Man kan ligga och vänta på vågtoppen i rätt låg fart tills det är dags att droppa in, men sedan ökar farten under hela huvuddelen av bottensvängen. Även i sidvind är förstås vågens beskaffenhet, storlek ochkraft samt tillgången på vind en orsak till stor variation.
De här sakerna leder till vissa problem vid brädvalet. I cross-on vill man ha en bräda som håller farten bra och kan hjälpa dig göra något radikalt på vågtoppen även i lite lägre fart. Det pekar mot freewave (eller större bräda etc). Däremto kan den brädan då ge seglaren lite väl mycket att stå i (eller snarare stå på) i den inledande högfartsdelen av bottensvängen. I sidvind med sega vågor behöver man något som accelererar snabb med hjälp av vågen och även här ger en freewave bra prestanda. Nu är det dock senare i bottensvängen som man kan få problem om farten blir för hög, i alla fall om man har krav på att kunna ligga i ett aggresivt skär.
En egenskap som freewavebrädorna har är att de oftast ger en lite mer stabil plattform och detta ger mer säkerhet för nybörjaren i vågor. Jag tror att det slutligen fäller avgörandet när det gäller bräda att rekomendera. Å andra sidan har en mindre erfaren vågridare mindre teknike till att få ned kraft i skäret och orka styra brädan genom den snabba delen av en onshorebottensväng. Det pekar mot en smalare, traditonell vågis. Om man är villig att studera och utveckla sin teknik lite (mot att göra ”backsidestarten, t ex), blir nog ändå freewave vinnaren och den bräda som seglare utveckas bäst på och, framför allt, är roligast.
En avslutande reflektion är att freewavebrädornas egenskaper gör att det i många fall är möjligt att välja dem mindre. Då försvinner en del av de negativa sidorna.
-
Ett kort svar, ty jag har bråttom:
För det första skiljer sig brädorna inom kategorin freewave en hel del åt. För det andra så innebär inte freewave detsamma som freestyle/wave och bägge kategorierna kan vara intressanta som sverigealternativ.
När det gäller freewave (Goya freewave, Starboard EVO etc) kontra wave så är du rätt ute i din fråga. Man kan säga att i sverigeförhållanden kommer du lära dig segle vågor mycket fortare på en freewave, det är lättare att hålla farten i vågridningen och du kan segle radikalere även om vågen är dålig.
Börjar det sedan gå riktigt fort i vågridningen kommer det till en punkt då det snarare blir problem att hålla ned railen och hålla skäret än att hålla farten uppe. När denna punkt kommer beror på förhållandene, men också på seglaren, samt är en fråga om tycke och smak. Jag tror att det måste till en bra, rätt stor, och snabb våg för att man skall nå gränsen för en freewave. Givetvis beror det hela också på brädans storlek (dvs inte bara typen). En liten freewave kan ”hålla” länge och kanske vara en bra kompromiss.
Jag kan brodera mer kring detta senare, kanske.
-
Du nämner ju inget om segling i vågor, vågridning etc, så jag tycker inte en stor vågis är det rätta. Inte heller en ”freewave” (som inte är detsamma som freestyle/wave) alá Fanatic Freewave eller Starboard EVO. Faktiskt låter det inte heller som en freestyle/wave är det rätta eftersom även dessa vågor har justerat designen för att funka hyfsat i vågor. Nej, det låter som en freestyle är det rätta, perfekt för grubby och framåtar. Möjligen kan det vara tveksamt med gipp-egenskaper och ren speed, men om du väljer någon av de aningen mer freeride inriktade freestylebrädorna (säg JP eller något år gamla Starboard) så bör du hamna rätt.
FUnderar du på lite vågor är nog en freestyle/wave rätt. De har i allmänhet bra freeridepotential också och kan klara en del moderna freestyletrick de med.
-
Jag har Streamlinedes system på två av mina förlängare (Libertys långa och KelaPros korta) och det är mycket bra (förutom möjligen för det faktum att man ogärna bör klämma foten under det).
På min billiga aluförlängare från NoLimitz sitter clamcleats klassiska racenedhal (från ”close the gap-tiden”) och det funkar också, men är klart trögare.
Trögheten beror förståss också på hur man trär samt väldigt mycket på segeltypen (givet samma mast och liknande storlek).
Av mina förlängare är KelaPro helt klart den schysstaste ”overall”, men tyvärr finns de inte i lång längd.
-
Det verkar som att det i alla fall i vissa fall är rätt stor skillnad. Powerex RDm räknas som en av de mer hållbara masterna. Powerex Z-Taper är en ”drop-shape” (säljs även under namnet Naish Aeromax). Strax under skarven, där många master går av, och en bit nedåt är RDM och Z-taper lika smala. Z-Taper är dessutom tyngre än RDM (ca 2-300g). Ändå går Z-taper sönder betydligt lättare. En av Naishs testare hade kör av grymt många, tydligen (Adde vet mer om detta, man jag har för mig det var 25st under ett par Hookipamånader).
-
Du har rätt om det där med diametern och konstruktionens lagar, men det som händer är just att styvheten ändras. Lite schematiskt beskrivet:
Återföringskraften styrs direkt av styvheten. Hur snabbt sedan återföringen sker (flexresponsen) beror sedan på återföringskraften och hur mycket massa som så att säga skall återföras, dvs masten vikt (och hur den är fördelad). I verkligheten kommer sedan olika typer av friktioner in. Dels har vi luftmotstånd, men det kan vi försumma här. Sedan har vi indre friktion, dvs masten inbyggda dämpning. Denna är i och för sig materialberoende (med t.ex mindre plast får man mindre egendämpning), men knappast i en grad att det påverkar vår flexreponsen på en vågmast (annat än marginellt). Den här typen av konstruktionsberoende flexrespons påverkas troligen mest av hur ”hårt sugen” respektive ”hårt packad” mastens fibrer är.
Mao, jag hållar fast vid att det i praktiken för oss enbart är vikt och styvhet som påverkar responsen.
När det gäller en MTB så är det precis så att man kan använda olika rördiametrar (och annat) för att få en mjukare och mer förlåtande gång. Då ändrar men dock samtidigt på rörens styvhet. Det motsvarar (om något) snarare att jämföra en mjuk rdm med en styvare (och lättare) racemast.
-
Det var ju 65% rdm:en som låg på 3900, som då bara är aningens bättre än en 40% vanlig vågmast (Tidal). 95%:an hade 4200 (vad nu dessa siffor betyder?).
Det här med flexrespons och upplevelse av styvhet är en intresant fråga. Det hävdas ofta att master med mer kol med samma styvhet upplevs som styvare på vattnet och snabbare flexrespons anges som anledingen till detta. Likaså talas det ofta om olika masters flexrespons och hur denna ändras med kolhalten.
Jag skulle vilja hävda följande:
1. En masts flexrespons beror nästan enbart på mastens styvhet och dess vikt. Vid samma vikt och styvhet (och tillhörande fördelning längs masten) så är skillnaderna i flexrespons mycket marginella, kanske kännbara i större racesegel, men annars marginella. Jämför t ex de två Tidal-masterna i inlägget ovan. Nästan samma vikt, nästan samma styvhet (18.4 resp 18 i Surf test) och nästan samma reflextal (enligt Fiberspar). Jag skulle gissa att Reflex wave är klart styvare än RDM95% (18.2) och att det som leder till det bättre reflextalet (vågar inte säta min vänstra lunga på detta …men nästan).
2. Att reflexmässigt snabbare master upplevs styvare beror ofta på att de verkligen är styvare. Jag tror i och för sig att reflexprestandan verkligen kan upplevas på vattnet, men att själva styvheten i minst lika hög grad är det som speglas i känslan på vattnet (tillsammans med eventuell viktskillnad). Nästan alla 400-master har IMCS 19, men i praktiken är skillnaden i styvhet stor (både på RDM och SDM). I SURFs test går skalan från 18 till 20.7, en grym skillnad.
3. Relaterar vi detta till flexresponsdiskussionen om RDM/SDM så kan man säga att den faller lite platt till marken. Det blir vikt och styvhet (inte konstruktionen) som spelar roll. Styvheten är dock ofta en okänd variabel (vaddåå, alla master är väl IMCS 19, det står ju på dem…). Möjligen kan det sedan vara så att man med större diameter kan bygga en lättare OCH styvare mast, som därmed har snabbare flexrespons. Det visar ju t ex de mycket lätta (och snabba) racemasterna på. Då tappar vi dock hållbarheten vilken är upprinnelsen till alltihop.
Slutsatsen är att en högprestanda RDM är lika snabb, snärtig och livlig som motsvarande högprestanda SDM om de är lika styva och lika lätta. En tung mjuk RDM är seg (och Fiberspars RDM:er är inget bra exempel eftersom de är ovanligt tunga och dessutom rätt mjuka).
Hela riggens styvhetskänsla beror för övrigt otroligt mycket på seglets design och konstruktion, betydligt mer än på ”rimliga” förändringar i mastkarakteristika. Hur masten påverkar detta beror (enligt ovan) på styvheten förutsatt att vikten är den samma.
Den ”mjukare” känsla vi ofta talar om när det gäller rdm är egentligen inte resultatet av en mjukare flexande rigg (förutsatt att masten inte är mjukare). Snarare är det dels mjukare rotation, dels ett ”mjukare” glid genom luften och slutligen en annorlunda känsla i riggen genom att man antingen får draget lite längre bak med en smalare mast eller att man riggar hela seglet planare.
Någonstans där tror jag sanningen ligger.
-
Jag det blir lite tjatigt med monologer ibland. Leder lätt till slentrianitet. Dialog och debatt är mycket roligare.
Jag får min GT 400 i slutet av nästa vecka. Då hoppas vi på en blåsig Varbergsdag, så sätter vi in den i ett av dina Impact.
-
OK, mina svar kommer nedan mellan raderna.
[ QUOTE ]OLA SÄGER: ”Riggen blir mjukare i känslan och hanteringen blir allmänt bättre.”
JAG FRÅGAR: Är det verkligen så? Jag undrar, beror inte det på vad man eftersöker? Jag söker inte efter ett segel som är mjukt utan vill ha en distinkt känsla i seglet. Det skall vara direkt i min hand så jag känner att det reagerar på mina order. En RDM som är långsammare i flexen och därmed upplevs som mjukare (även om styvheten på pappret är densamma) ger väl inte mig bättre hantering?
[/ QUOTE ]
OLA IGEN: Här tänkte jag mer på hanterbarheten när man ”luffar” och seglet roterer mm. Här gör en smal mast att seglet roterar mjukare. När det gäller flexresponsen beror det på vad man jämför med. Jämför man med en hållbar normal mast så är antagligen flexresponsen minst lika bra. En lätt normal vågmast eller förståss en racemast har ju kvickare respons, men är i allmänhet inte så hållbara.
[ QUOTE ]
OLA SÄGER: ”Det är dessutom tveklöst så att RDM erbjuder bättre prestanda kontra hållbarhet. EN bra RDM är hållbarare än de allra hållbaraste vanliga masterna men MYCKET lättare och lika lätta eller lättare än de lättaste standard vågmasterna med då MYCKET starkare.”
JAG FRÅGAR: Jag ifrågasätter inte hållbarheten (även om jag – trots alla som säger att de håller för vad som helst – tror att en RDM går av om man sätter den i revet – vilket jag sett med egna ögon). Men däremot ifrågasätter jag ditt resonemang om vikten! Detta resonemang måste bygga på att du förutsätter att de som köper en RDM går från att ha en gammal sunkig 30%kol mast som väger över 2kg till en 90% RDM. Själv äger jag Arrows Ultimate Wave master med 90% kol som har dropshape (dvs. lite smalare än de ”vanliga” masterna). Dessa väger 1,5kg/400 samt 1,65kg/430. De kostar som en RDM ungefär (faktiskt några hundralappar billigare). Så vikten är mer avhängt priset än om det är en RDM eller inte. Eller hur? Faktum är att om jag kollar på RDM masternas vikter är de densamma som mina Arrowsmaster – eller TYNGRE! Vad jag kan se är det bara Gulftech Needle RDM 100 som är något lättare. Det gäller dock bara 400 masten för de andra längderna är tyngre… (Har även kollat Gaastra, Simmer (som är i stort sett samma som Powerex & Ezzy) samt Nolimitz).
Jag tvivlar därmed starkt på att en RDM är ”MYCKET lättare och lika lätta eller lättare än de lättaste standard vågmasterna med då MYCKET starkare.”[/ QUOTE ]
OLA IGEN: Det var kanske oklart formulerat. Det är två utsagor i en. Söker man max hållbarhet så landar man med standardmaster i rätt tunga pylar och DÅ är RDM mycket lättare (och ännu hållbarare). Siktar man på låg vikt är RDM ungefär lika lätt (OK de allra lättaste vanlige vågmasterna väger ungefär som en RDM, ibland till och med lättare, som du säger) men hållbarare. Semiskinnymasterna vet jag inte generellt hur de håller. Det finns dock vissa som definitivt är mycket långt från skinny i hållbarhet enligt statistisk hörsägen från Maui.
[ QUOTE ]
OLA SÄGER: ”Där RDM tappar är när det gäller reflexrespons kontra vikt eller kolhalt, men för de flesta vågseglare är detta inget problem.”
JAG SÄGER: För mig är reflexresponsen viktig. Alltså gäller inte detta resonemang generellt. Jag kan nog hålla med om att RDM:s långsamma flex inte är ett problem för lätta personer men tyngre surfare, eller surfare men mer aggresiv seglingsstil, kan det ha en negativ betydelse.
[/ QUOTE ]
Ola IGEN: Jag har inga exakta data på detta, men jag tycker inte flexen i skinnymaster är direkt långsam. En 100% rdm är antagligen långsammare än en riktig racemast, men jämfört med en NP X) eller ARROWS ser inte jag varför skillnaden skulle vara särskilt stor. Dessa master är ju som bekant också rätt smala där det mesta av flexen sker.
[ QUOTE ]OLA SÄGER: ”En fördel till med RDM är att många av dem är klart mindre känsliga för yttre påverkan i form av repor, sol etc.”
JAG FRÅGAR: Är det pga att de har ett tjockare gods? För det är väl inget mirakelmaterial som dessa master har i förhållande till vanliga?
[/ QUOTE ]
OLA IGEN: Dels är det tjockare gods, det gör en RDM slitstarkare än en likadant byggd SDM. Sedan är det även inom skinnysegmentet viss skillnad här. Med 100% kol finns ju liksom inget ”skyddande lager”, oavsett diameter. Satsar man några procent på ”slitskydd” så går det dock åt betydligt mindre av detta när diametern är mindre. Därför kan t ex en NoLimitz vara hyfsat lätt och grymt slitstark. På en RDM ”kostar” det helt enkelt mindre vikt att lägga på lite slitstyrka.
[ QUOTE ]
För övrigt håller jag med Ola i allt han säger
Lägg märke till det han säger om skillnaderna på de olika RDM masterna! Känns som om man behöver provsegla om man inte köper ett segel som är sytt efter en viss RDM mast. Såsom man bör göra med alla segel/master.[/ QUOTE ]
OLA IGEN: Helt sant och det tål att upprepas igen. Provsegla, eller i alla fall provrigga. Eller prata med någon saom provseglat. Eller i alla fall med någon som provriggat.
[ QUOTE ]Mina frågeställningar är inte gjorda för att såga RDM mastens vara eller icke vara. Jag tror helt klart att den har sin plats i vindsurfingens pryldjungel. Men jag vill bara påpeka att detta med RDM just nu är en trend med stort T. Och alla vill ha en RDM för det är så coolt, men alla kanske inte alls får det som de vill ha med denna mast. Fundera på hur ni seglar, vad ni eftersöker och vilken sorts mast det passar. Gör ert val därefter och inte efter trender. Trender är ju kul och jag faller ofta till föga – men masten är en så otroligt viktig del i hela surfpacketets hantering. Välj det bästa efter er segling – om det är RDM är det coolt. Men är det en ”vanlig” mast som är det optimala för er så är det ocoolt att segla RDM…
Själv funderar jag faktiskt på att köpa en RDM. Men bara en 370 till mina minsta segel. Jag tror att nedåt i storlekarna kan det vara fint med en mjukare flex då en 4.0:a kan kännas bökig med en snabb 400 mast. Den blir liksom för snabb i flexen. Det är inte så mycket duk den behöver dra tillbaka… Sedan kan en RDM:s eventuella extra hållbarhet vara bra att ha då det blåser 20m/s och är stora vågor. Men jag skall testa masten först. För övrigt så håller jag kvar vid mina snabba 90% dropshape master som ger mig väldigt bra prestanda!
[/ QUOTE ]
OLA: Jag skulle gissa att t ex GulfTechs 100% Needle inte hamnar efter dina 90% dropshape i flexrespons och direkt riggkänsla. Mina segel tycker jag är rätt direkt även med de notoriskt mjuka NoLimitz. Det hela ligger i kombinationen av segel och mast. Vi får prova när min GT kommer, helt enkelt.
[ QUOTE ]
PS. Ola, skall vi ta en teoretisk surfkväll i november? Inkluderat surftidningar och kataloger på det senaste. Och en och annan pilsner!?!? DS.
[/ QUOTE ]
Det kan du fethajja att vi ska. Snart kommer ju 2005:orna…
-
Det vore helt klart intressant. MIn GulfTech 400 kommer när som helst, sedan har jag i den längden NoLimitz somt Powerex (egentligen såld, emn den kan säkert lånas kvar för lite provriggning)
