ola-h
Forumsvar skapade
-
Det är nog nå’t fel på sidan. Det finns tre wavebrädor i programmet, alla 244cm långa men med bredd/volym på ca 52/74, 54/78 och 60cm/89l.
-
Jag hotar med en segelversion av brädartikeln från nummer två, fast om 2003or då. Vi får se om det hinns med till det graft försenade nummer tre eller om det blir till vintern. Brädor 2003 finns också halvfärdig i datorn. Båda blir tmligen långa, så kanske få ni betrakta det som ett hot.
-
För det första tror jag det är erfarenheterna som dikterat längden på bommarna på olika stora segel. Det fanns en tid då småseglen hade extremt korta bommar, men nu försöker man hålla upp bomlängden och därmed få ett mer levande segel som är lättare att hitta skotningen på.
För det andra blir bilden av Hots bomlängder lite annorlunda om man tar med de mindre seglen. Det är i princip 4.2:an som sticker ut med ovanligt lång mast och kort bom, kan man säga. Jeff Hendersson vill (med en dåres envishet???) ha så många segel som möjligt på 4m mast (4.2-5.3). Tydligen har han jobbat väldigt hårt med att göra ett segel som ändå är levande och lättkört. Att 4.2:an har runt 410 mast får dock den intressanta effekten att det mellan 3.8:and och 4.2an ur samma serie (säg 2002 Rocslide eller 2003 Smack) skiljer ca 40cm i mastlängd. Lite udda, det måste jag tillstå.
Hots vågsegel SO har dock helt normala mast och bomlängder.
För örvrigt tror jag lite på det där med oliak segeltyper, egentligen. En intresant detalj är att även om man verkligen kör olika stora segel vid samma vindstyrka borde seglen designas olika för att funka bra just i den vindstyrkan de körs av respektive seglare.
Det kommer mer om detta i en framtida artikel till tidningen Vindsurfing.
-
Jag tror inte man kan begära en ny mast om man knäcker sin begagnade. Inte ens vid nyköp funkar det så. SÅ vitt jag förstår funkar garanti i allmänhet så att tillverkaren repektive säljaren garanterar mot fabrikationsfel, inte ”handhavandefel” eller slitage. Att köra av en mast kan i många fall betraktas som handhavandefel eller bero på slitage, detta även om skadan sker inom gaantitiden. Endast en mindre del av alla master som säljs (t.ex Nolimitz och Powerex vågmaster) garanteras hålla för all typ av segling.
De nya reglerna är i och för sig hårdare mot säljaren i den meningen att det nu påläggs mer ansvar på säljaren om han hävdar att det INTE är fabrikationsfel. Förut var det i princip köparen som skulle visa att det VAR fabrikationsfel.
När det gäller begagnat är min tolkning att säljaren ansvara för att det inte finns fel på produkten vid säljtillfället. En mast som ser hel och fin ut tror jag inte senare kan komma ifråga för garantiåtaganden om den går av. Däremot skulle man möjligen kunna tänka sig att handlaren blir skyldig att ersätta varan om det vid köp finns rejäla förslitningar och masten sedan går av vid just en sådan förslitning.
-
Jag tror inte man kan begära en ny mast om man knäcker sin begagnade. Inte ens vid nyköp funkar det så. SÅ vitt jag förstår funkar garanti i allmänhet så att tillverkaren repektive säljaren garanterar mot fabrikationsfel, inte ”handhavandefel” eller slitage. Att köra av en mast kan i många fall betraktas som handhavandefel eller bero på slitage, detta även om skadan sker inom gaantitiden. Endast en mindre del av alla master som säljs (t.ex Nolimitz och Powerex vågmaster) garanteras hålla för all typ av segling.
De nya reglerna är i och för sig hårdare mot säljaren i den meningen att det nu påläggs mer ansvar på säljaren om han hävdar att det INTE är fabrikationsfel. Förut var det i princip köparen som skulle visa att det VAR fabrikationsfel.
När det gäller begagnat är min tolkning att säljaren ansvara för att det inte finns fel på produkten vid säljtillfället. En mast som ser hel och fin ut tror jag inte senare kan komma ifråga för garantiåtaganden om den går av. Däremot skulle man möjligen kunna tänka sig att handlaren blir skyldig att ersätta varan om det vid köp finns rejäla förslitningar och masten sedan går av vid just en sådan förslitning.
-
Jag håller i princip med ovanstående talare. Dock är det egentligen endast racemaster som är 100% kol. I de flesta andra fall tror jag att man kan avgöra visuellt hur skicket på masten är. Finns inget allvarligt yttre mekaniskt slitage kan man anta att masten är OK.
Givetvis är dock masten känsligare ju högre halten kolfiber är. Undantaget är dock de nya skinny-masterna, eller RDM som de också kallas. Dessa är oftast över 90% kol men ändå mycket starkare och bättre på att klara slitage än också vanliga vågmaster med 30-40 % kol, trots att skinnymasterna dessutom är väldigt lätta. Enkelt kan man säga att 5-10% glas räcker till mer skydd på en mast med så smal diameter. En del skinnymaster (T.ex. NoLimitz) har desutom et UV-stabiliserande skikt på hela masten och klarar både sol och mekaniskt slitage väldigt bra.
Räknar man mad att köra masten länge är kommer definitivt skinnymastens högre pris (typiskt >4000) vara värt det. Begagnatmarknaden för skinnymaster är dock inte direkt stor. Dels är de ganska nya på marknaden och dessutom finns det inte så stor anledning att sälja när man väl fått en i sin ägo.
Bland annat NoLimitz, Powerex (Simmer, Ezzy) och Fiberspar tillhandahåller skinnymaster.
-
Det Oskar säger stämmer. När det gäller själva segeldesignaen handlade det om en slags lös mjuk masttoppsförlängning man satte på den vanliga masten?. Denna topp var supermjuk och böjde sig rejält. Både total flow och Simmers Cyberrace kan betraktas lite som föregångare till dagens segel men vid utställd topp. Man kom dock på att det i princip var själva toppens bredd räknat från där själva masten slutade som spelade roll, dvs man kunda kapa den krångliga extraförlängningen.
-
När man kollar och mäter buk är det egentligen mest relevat att göra detta då seglet är i sitt belastade tillstånd, dvs då masten böjts som den gör vid segling. Skick alltså upp lillasyster i riggen med en lång linjal medans ni kör en fullpowerslör och få henna att mäta (i utbyte mot virtuellt godis).
Ett annat trick, som funkar rätt bra är att lägga seglet på marken och sedan pressa ned mastfot och masttopp mot marken. Bommen hamnar ivägen och gör att masten böjs i ”sideld” precis som den gör när man seglar. Ni kommer se att buken ändrar sig väldigt mycket då man gör detta. Detta är en viktig anledning till att moderna segel kan se väldigt plana ut på land men ändå generara förvånansvärt bra drag. Mastens sídledsböjning ”slappar till” det annars s¨å plana seglet. Moderna vågsegel som knappt har någon lattrotation förlitar sig en hel del på denna princip för att funka.
-
Man kan till och med dela upp det i shape, byggkvalitet och konstruktionskvalitet. Eftersom alla märken du som nämnts numer kör med den högsta av Cobras tre kvalitetsnivåer lär själva byggkvaliteten vara likvärdig. Shapen är i och för sig en smaksak, men det kan vara lite avgörande hur noga respektive märke är med att se till att produktionsbrädorna verkligen liknar prototyperna. Det ryktas ha varit lite si och så med detta i flera fall. Första Goyorna var för tjocka det sägs även att detsamma gällde JP 2002 (vilket skulle vara anledningen till att volymen var så pass mycket större i verkligheten än vad som var angivet). När det gäller JP har jag inte fått bekräftat hur det verkligen var (och lär väl inte få heller).
När det gäller konstruktionen skiljer sig de olika märkena en del. Jag vet att JP hade problem med förseriebrädorna som i princip gick av hur lätt som helst. Det var första året med trä för JP och tydligen hade de dimensionerat för lite väv. Jag vet inte om det är förseriebrädor du sett kraschade, Staffan, eller om det har strulat med slutproduktionen också. Något att tänka på dock är hur stor procet av de i Apelviken som kör JP. Troligen rätt många. Dessutom troligen ännu större procent av de som kanske inte är superrutinerade, men laddar friskt. Faktum är att i princip gäller det att ju duktigare seglare desto mindre kras på brädan, mindre kastfall, mindre plattlandningar och helt enkelt bättre koll på när det lönar sig att släppa istället för att hålla i. Dessutom bättre koll på brädan på land (ehum, tappade själv en bräda från taket på väg hem i fredags efter att två remmar gått av hipp som happ, slutade lyckligt dock).
Det finns generellt mycket att göra med konstruktionen och man kan stoppa in nästan hur avancerade gimmickar som helt eftersom arbetskraften i Thailand är så pass billig. Fina material kostar dock så en eloge till RRD som kör schyssta fullkol-lager i sina 2003or). Ju mer specialprylar man lägger inte desto mindre vikt har man kvar att spedera på själva grundlaminatet, så ekvationen är svår. Personligen tror jag lite på att marknadsföringssnubben får bestämma över materalteknikern lite för ofta. Jag tror man kommer längre med en enkel sandwich och ett välbalanserat högkvalitativt laminat än med en massa superduperspecialdetaljer. De senare ser dock klart fräckare på en sprängskiss.
-
Det ligger från fabrik ett lager lack över träet. Om det bara är en liten skada räcker det att pensla på lite epoxylack eller t.ex. superepoxy. Är det på övansidan kan du lägga på en nypa salt också som halkskydd. Är det på undersidan, använd en bra epoxylack och en bit bra polyestertyg som ”peel ply”, dvs en väv som sedan rivs bort och lämnar en fin yta som ínte kräve mycket slipning.
-
Surfers Paradise
-
Hmm, jag har aldrig besöks sydafrika, men det är väl så att det i allmänhet är hyfsat blåsigt och kanske lite mindre byigt och trixigt än t.ex. Maui/Hookipa.
För dig blir varken 70 eller 77 direkt stor. Skillnaden i tidig planing och flytkraft mm i lättvind blir nog inte överväldigande. Däremot skulle jag kunna tänka mig att 70an är snäppet vassare när det är riktigt bra. Eftersom det låter som du vill ha en bräda som är som bäst då det är riktigt bra säger jag 70. Vill du å andra sidan ha en som funkar bra till bump&jump i Varberg, med hög fart och mycket hopp säger jag kanske 77.
Vad har du kört för storlek/bräda tidigare?
PS du får gärna provsegla min 70 om vi stöter ihop. DS
-
Hallå
Jag har själv en Acid 70 som stor bräda och det är den bästa shape jag kört. Otroligt bra för svenska förhållanden, både för ridning i risigt seg cross onshore och för blåsig och därmed lite choppig sideshore och större vågor. För mig funkar den perfekt med 5.3 och igår provade jag till och med med 5.9 vilket också funkade bra.
Vid dina 80 kilo är det givetvis en lite annan typ av bräda, men Scott McKercher själv kör i princip 70an som enda bräda (upp till 5.2) och han väger 84. Säkert är 77an lika bra. Jag har inte provat den och borde kanske inte uttala mig, men jag tycker dock inte shapen ser riktigt lika dan ut. Smalare tail och ganska mycket fetare kanter är två detaljer som skiljer.
Så, mitt råd är att välja Acid 70. I alla fall om du inte är i behov av en bräda mycket volym. Acid 70 planar upp väldigt bra för sin storlek, men den sjunker också väldigt snabbt i tailen om man helt tappar fart. Å andra sidan är det bra med yta i tailen, så den håller farten i vågridningen väldigt bra.
-
Jag hoppas nummer tre är i produktion snart, men det lär ta ett tag eftersom vi som skrivit i den ännu inte fått korrläsa etc. Att få till ett fjärde nummer innan årets slut ter sig lite svårt.
Att det hela förväntas bedrivas med ideellt arbeta har sina sidor. Det krävs så oerhört lite för att det hela skall gå i stöpet.
-
Ger du inte din kärlek tilräckligt med näring? Hon skall ju väga 6.2 +- 4%, hon borde ligga över 5.9 kilo, stackarn.
