ola-h
Forumsvar skapade
-
Ja, en Proof kostar ca 1600 euro och en Quatro $1800, så lite mer än en produktionsbräda får man slanta upp. Då får du dock, i alla fal i fallet Quatro, själv möjlighet att ge input till shapern. Tyvärr är andrahandsvärdet inte var det borde vara. Egentligen konstigt eftersom en använd custom i regel är mindre slut än en lika använd serie. Å andra sida är ju det låga andrahandsvärdet schysst för dem som köper begagnat. En beggad Proof var nog mitt bästa köp någonsin, rent ekonomiskt.
Bringdals brädor AB+ är för övrigt att betrakta som minst lika mycket custom som Proof och de lär dessutom bli snäppet lätare. Kommer i höst.
-
Custom är bättre enligt min mening. Surfshoparna säger säkert annorlunda, även de på Maui som säljer både och, men det är för att de tjänar mer på seriebrädorna.
EN bra custom är byggmässigt bättre. Framför allt är kvaliteten mycket jämnare och brädorna är starkare runt kanter och sånt på grund av mindre spackel. Hos de riktigt fina custombrädorna är dessutom fibervalet mer exklusivt. Däremot är själva kontruktionen (dvs inte genomförandet utan den ”teoreiska” konstruktionen”) mer exklusiv hos seriebrädorna. Dubbel sandwich, konstiga stringers mm kostar mycket tid, men lönerna i Thailand är ju billigare än kolfiber så att säga.
Den bäst byggda bräda jag haft var min Delfs från 93. 5.5 kilo och ändå höll den 7 år uten EN ENDA ding. Ett gäng urkörda fenboxar dock.
För tillfället har jag en Quatro (deras pro-laminat) och en serie Starboard Acid 70 Wood. Båda är rätt lätta, men Quatron lite lättare, ca 5.6 mot 5.4 ungefär. Jag har inte kösrt Starboarden så mycket och kan inte uttala mig om hållbarheten på just den, men gissningsvis är den som vanligt från Cobrafabriken. Hela känslan i de lätta seriebrädrona som t.ex. min Starboard är lite äggskal. Min ännu lättare Quatro dock känns som en hård träbit. I nosen är färgen lite avskavd och där ser man att det ligger hur många lager glas som helst. Pansarkänsla alltså, trots en helt acceptabel vikt på under 5.5 – omöjligt från en seriebräda.
Tidigare hade jag en Proof och den kändes också bra och var rätt lätt.
-
Engelska Windsurf får till ett och annat riktigt bra nummer.
-
En tråkig sak med windsport är att de köper flera år gamla artiklar som redan publicerats i andra tidningar. Jag har varit med om detta två gånger, vilket räcker. Glädjen när man ser ”Pro sailors talk style in the waves” på framsidan är ju tämligen stor. Det fick mig att tänka på min favoritartikel alla kategorier i samma ämne i en gammal Windsurf. Besvikelsen när man upptäcker att det faktiskt ÄR samma artikel som publicerats i Windsurf drygt två år tidigare (en artikal jag dessutom vid det här laget i stort sett kan utantill) då blir besvikelsen stor. Tillräckligt stor för att förorda att alla windsport skall brännas på bål, kanske även chefredaktören eller den snåla ekonomichefen eller vem fan det nu är som bestämmer.
Gamla reportage som säljs som nya? Då blir jag hellre lurad på datummärkningen på köttfärsen, faktiskt.
Ola H.
-
Jag har inte testat själv, men mina polare som gjort det gillar dem skarpt (vågisarna, då). Väldigt snabba på vågen med ett supergrepp i svängen är det allmäna omdömet. Faktim är att jag inte hört någon som haft något negativt att säga om AB+ i synnerhet eller Maurizio Ubaldis shaper i allmänhet. Lägg till detta en konstruktion likvärdiga de bästa custombrädorna med rejält låg vikt och du har en vinnare. Enbart vikten gör mycket, kolla bara på Airinside som sopat rent på tester utan att ha direkt speciella shaper. Hos AB+ är shapen verkligen proggresiv och man har utnyttjat den låga vikten för att kunna shapa ”mer extremt” utan att tappa planingsegenskaper, acc osv.
Ring till Jeppe på HotSailsMaui.Se för mer info. Han har provat brädorna i verkligheten också.
-
När freeridebegreppet dök upp för kanske tio år sedan var det i princip lite nedsoftade raceprylar det gällde. Focus var rätt mycket på fart rakt fram, men med mer lättkörda och lättriggade prylar än det som det raceades på. Lite bättre svängegenskaper var förståss inte heller fel. I samma era myntades också begreppet bump&jump, som var en slags plattvattenfiering av vågsegmentet. Bump&jump lät lite löjligt kanske och namnet försvann snart nästan helt. Vissa tillverkare myntade begreppet freemove istället. Ett sätt att karakterisera freemove och bump&jump är att man antingen åker och försöker hoppa och svänga dät det är plattalternativt åker rakt fram där det är vågor. Namnet freemove har inte heller slagit på hela fronten så i praktiken måste namnet freeride täcka allt från softade raceprylar till vågprylar med raktframåkningskapacitet.
När freestyle dök upp för kanske fem år sedan handlade det mest om lite klassiska ”carvetrick”, hopp runt riggen, snurra lite på det ena och det andra och kanske slänga på en platvattensframåt. Brädorna skulle svänga bra, plana tidigt och gärna ha lite extra volym. Freestyle har dock blivit extremt extremt efter detta. Nu är det nästan enbart olika typer av snurrtrix i luften (i horisontalplanet), gärna med baklängeslandningar och dylikt ala’ skateboard/snowboard. Brädorna för freestyle på tävlingsnivå har blivit väldigt speciella. Shapern satsar allt på att de skall kunna hoppas bra i låg fart och utan vågor, plana tidigt och vara lätthanterliga i luften. I freestyle på tävlingsnivå körs det sällan mer en 30 meter rakt fram, så brädorna behöver inte alls vara snabba eller klara chop i fart. Dessa brädor ligger väldigt långt från freeride eftersom de knappt alls vill köras rakt fram. De ligger också långt från vågisar efersom de inte behöver kunna svängas särskillt bra. På samma sätt har utpräglade freestylesegel supermycket bottendrag och är väldigt tighta men har inte så bra högfartsegenskaper eller stabilitet.
Många tillverkare inser dock att inte särskillt många är riktiga freestyleseglare. Både på segel och på brädsidan finns alltså väldigt många kompromisser. Oftast handlar det om antingen wave/freestyle eller freestyle/freeride.
Summa summarum:
Freeride kan vara allt mellan race och wave.
Freestyle handlar om tidig planing och bra plattvattenhoppning men kan ibland vara anpassat mot bättre svängegenskaper (wave) eller bättre raktframåkningsegenskaper (freeride). -
Np tillverkades förut hos Fiberspar. För ett tag sedan köpte Exel fiberspar och NP tillverkas nu inte alltid i samma fabrik eller med riktigt samma teknik som Exel använder till Fiberspar.
-
Dessutom är mastens vikt det som i huvudsak avgör hur ”snabb” masten känns i flexen. En snabb och snärtig mast (dvs lätt och med mycket kol) upplevs styvare än en med samma IMCS och böjkurva som är tyngre.
I princip kan man tycka att en mjukare mast endast borde ge en lite mjukare rigg, men i praktiken blir det inte så. T.ex. måste en mjukare mast kompenseras med annorlunda segeltrim för att den skall hantera mycket vind bra och då tappar men ofta lättvindsegenskaper. Segelskärning är en kombination av många faktorer och designern optimerar det hela för ett speciellt trim och en speciell mast. Man kan får det att funka bra för vissa speciella förhållanden med mjukare eller hårdare master, men i regel tappar man just när det gäller totalt omfång.
Ola H.
Att ersätta en rekomenderad 490 70% med en förlängd 460 40% kommer minska prestandan betydligt och ge en väldigt seg känsla. Dock, har du inte testat den rekomenderade kombinationen eller är van att köra supertrimmade prylar är det inte säkert att du tycker det känns så dåligt.
-
Mycket riktigt är det en JP-prototyp. Den simmar omkring en hel del sådana här fiskar i freestylerika vatten nu för tiden. Om jag inte är felunderättad kommer en liknande tail på 2003 F2 MP Compstyle. Ideen är att hindra tailen från att hugga vid baklängesåkning samt också ge extra lyftkraft vid långsamma planingsmaövrar framåt.
-
Kvaliteten skiljer sig väl inte särskilt mycket mellan alla RRD och andra märken som får sina sandwichbrädor byggda av Cobra i Thailand (dvs nästan alla utom AHD, Exocet och några småmärken). Cobra erbjuder visserligen tre olika nivåer på kvaliteten, men alla stora märkens fina brädor är av den högsta kvaliteten.
För övrigt håller jag med om att RRD Wavecult är ett bra alternativ.
-
En stor vågis är nog det som är mest lättseglat i vågor. Det som möjligen kan ställa till problem är att vågbrädor inte gillar så mycket tryck på bakfoten, speciellt inte i upplaningsfasen. Är man van vid större freeridebrädor kan då vågbrädor upplevas som tröga och svårplanade, något de inte alls behöver vara med rätt teknik. Moderna stora vågbrädor har dessutom den senaste tiden blivit allt kortare och detta gör kravet på bra planingsteknik ännu större.
Gillar man lite utmaningar är dock den här typen av brädor väldigt bra. Vill man hänga kvar lite mer vid mer freerideaktig seglingsstilkan en lite mer klassisk stor vågis med längd runt 260 alternativt en wave/freestyle kanske vara rätt. En liten ”riktig” freestylebräda är inget bra alternativ i vågor, i alla fall inte om det gäller någoan av de moderna extrema varianterna gjorda för tävlingsfreestyle.
Ola H.
-
Det är liksom två saker som kan få en mast att försämras. Dels har vi det faktum att masten mjuknar och tappar spänst. Detta är i princip en funktion av hur mycket och länge den hålls böjd, möjligen kan hög temperatur spela in. UV-strålning försämrar också åde fibern och indplasten. Dessutom har vi det där med mekaniskt slitage av cambers, bom och yttre våld. Detta påverkar kraftigt mastens hållbarhet på det ställe åverkan finns. PÅ en racemast skulle jag tro detta typ av slitage kan öka risken för brott väldigt mycket. På en vågmast beror det på om slitaget är på ett känsligt ställe. Normalt skall inte lite slitage vid bommen spela så stor roll då det ligger extra väv för ändamålet här. Master med så hög kolhalt at det inte fins något skyddande lager av glasfiber blir känsligare mot nötning.
De nya smala masterna, skinny eller RMD, är mindre känsliga för slitage eftersom de tjocka väggarna ger mycket större marginaler. En mast som t.ex. Nolimitz Skinny har kan trots 91% kol kosta på sig ett heltäckande skyddande glasfiberlager som nästan eliminerar problem med mekaniskt slitage samt UV-påverkan.
Personligen skulle jag aldrig låta mina master ligga i uppriggadesegel fö jämnan. Åtminstånde inte om man inte kan släppa på seglet så myckat att masten i princip är rak. Huruvida det går beror på seglet.
-
Jag har själv provat en del och satt några stycken. I princip går det till som en vanlig 360, men man behöver mer fart med runt och måste vara mer exakt med kroppspositionen när man går från back vind till vanlig position igen. Denna varian borde funka bra på moderna freestylebrädor. Kort längd och hyftat med volym borde underlätta. En annan variant som jag tror är alternativet på små brädor är att göra svängen så aggressivt att man i princip får spinout runt sista biten. Det är så jag satt mina. Jag är inte alls bra på trick och sådant och har svårt att få någonsomhelst konsistens på denna manöver.
När det gäller enhandsvarianter av 360 kan jag dock säga att de är enkla. Det är t.o.m. nästan enklare eftersom man tvingas att vara mer nogrann med positioneringen av seglet i manöverns ingång, något som är en nyckel till att lyckas.
Mer extrema varianter på 360 med fötterna i stropparna är Grubby där man ungefär i länsläge hoppar till lite och spinner runt samt Wymaroo där man aldrig går backvind utan skotar ut som i en bottensväng och sedan i slörläge tittar över inneraxeln, hoppar up brädan och spinner runt hela ekipaget i luften som i en bakåt. Det senare tricket kan sägas vara en plattvattens wave 360. Grubby ser man då och då, man Wymaroo har jag aldrig set någon sätta live.
-
Jag skulle säga att det bästa vore att komplettera med en lite större och en lite mindre fena, säg en 20 och en 22 eller en 19.5 och en 22.5. Det hela beror lite på hur mjuk och vilken yta din nuvarande fena har. För onshoresegling i tveksam 5.3 är skulle helt klart en lite rejälare fena hjälpa dig ta bättre höjd och få bättre avstamp. Priset av lite mindre loose bräda och större chans för studs i bottensvängen är inga problem här.
Omvänt, i riktigt fina vågförhllande och hyfsat med vind eller bara apmycket vind är kan en riktigt lite fena göra underverk med kontrollen.
En bräda och tre fenor kan ibland täcka ett större spektrum av förhållanden än två brädor och en fena och då ter ju sig inte de hutlösa fenpriserna lika våldsamma längre. Håll också koll efter schyssta begagnade fenor. Liksom med brädor lär man sig mycket genom at testa olika typer av fenor (olika flex, yta, svep, djup, profil etc). Två olika 21cm vågfenor kan skilja sig väldigt mycket åt .
-
Testa på bara, det är bättre all ladda så man backvindar då och då. Tekniken för att fixa detta lär man sig under tiden man laddar hårdare och hårdare i bottensvängen.
Det du skrev om att ligga på vågtoppen och nästan stanna är för övrigt inte helt fel. I bra vågor gör nästan alla duktiga seglare så. Detta görs dock endast innan första svängen och endast under tiden vågen bygger till rätt branthet. Proffsen är nämligen extremt bra på att utnyttja vågen för att få fart, inte bara vinden. Jag tycker nog att detta är den största skillnaden mellan de riktigt duktiga och de inte fullt så bra. Det är därför de duktiga kan rippa superfett, med flera meter höga airials mm, trots att det blåser långt, långt under planingsvind. Dock krävs en våg med lite fart (den behöver dock ej vara stor). När man i ligger på toppen och väntar tjänar man på att ligga så högt som möjligt, precis så man inte ramlar av. När man sedan droppar in blir det nästan som i vågsurfing. DÅ är det viktigasta att inte fumla bort farten utan verkligen ladda down the line och få till en ren sväng utan studs. Amatörer går ofta för rakt ned eller rent av lite upp mot vinden och får ett kort tag bra fart som de sedan inte kan hantera när de alldeles för sent inleder själva bottensvängen. Svängen hamnar då också för långt framför vågen utan möjlighet att hämta mer fart.
Man kan köra lite med den här ”vänta-stilen” i cross-on och sega vågor också, men det är inte lika effektivt. Eftersom man i dessa förhållanden kan segla backside med vågen ”uppåt” kan man, tycker jag” passa på att ta lite av farten man får av detta med sig in i bottensvängen. Det blir en till slut en övervägning mellan hur mycket man skall gå upp på toppen och hämta extra höjd och hur mycket fart man vill tappa innan man sätter igång. Gå upp för vågen backside och sedan styra om till inledningen av bottensvängen utan att stanna av för mycket kräver också en del teknik.
Ett trick man kan använda i sega förhållanden är att göra en bottensväng och mjuk toppsväng innan vågen har byggt färdigt. En slags ”försväng”, liksom. Då kommer man in i den ”riktiga” första bottensvängen både med fart från ”försvängen” och med bra höjd på vågen. Nackdelen med detta är att man givetvis tappar extra höjd mot vinden som man förr eller senare måste ta igen, vilket kan vara lite jobbigt. En annan nackdel är att det blir svårare att bedömma vågen och träffa läppen på ett bra ställe i den första (riktiga) toppsvängen.
