[ola-h]

Det sägs att gitarrhjälten BB King en gång ”duellerade” med en annan gitarrist. Den andra började och rev av ett agressivt tekniskt bluessolo. BB King svarade med att lägga en lång skön ton på sin Lucille (hans gitarr hette Lucille alltså) men lyckades ändå få till bättre känsla en föregående.

Kanske en myt, men ändå intressant.

[ola-h]

Hmm. Jag ser framför mig vilken slags skidåkning du menar men tyvärr tilltalar den mig inte alls, möjligen i hög fart på en liten snowboard för skojs skull någon gång. Skidåkningen har blivit ”större” (dvs snabbare och större svängar) de senaste åren och jag tycker det finns mycket flow att betrakta även där. Det är liksom bara det att skalan på den terräng man utnyttjar är 10-100 ggr så stor, liksom farten och även kraften. Man kan inte stå bredvid och kolla in flowen på samma sätt, men zoomar man ut lite finns den där i lika stor grad. ”Modern” skidåkning (med eller utan flow) ställer visserligen större krav på backen, omgivningen och så vidare, men i min mening ger det också mer tillbaka.

När det gäller flow inom windsurfing håller jag dock med.

[ola-h]

Jag håller inte helt med om flow och skidåkning. En åkare med bra teknik och känsla kan givetvis ligga och bränna med rätt liten kraftinsats, men för att verkligen få till det krävs en hel del kraft. Det som skiljer de som har ”flow” från de som inte har det är nog mer att det inte syns lika mycket utifrån att de trots allt lägger ned mycket kraft. Ligga och småsvänga över slaskpucklar är väl inte heller det jag själv förknipar med flow i skidåkning, då ser jag hellre en riktigt duktigt storslalomåkare bland käpparna eller någon som i svårt och uppkört före (typ slaskpucklar) i 100KM/h bränner stora svängar genom alltihop, till synes oberörd av vad han kör över, igenom och sönder.

I vindsurfing handlar flow mycket om fart. Jag menar inte att ligga och pressa fart utan snarare om att aldrig bromsa eller bli statisk. En duktig seglare vet att farten är hans vän även när det skall till och trickas. Ingången till manövrarna sker mycket snabbt och utan tvekan. När en ”amatör” skall lägga en gipp ser man 50 meter innan vad som är på gång. En duktik seglare (med ”flow”) är bara helt plötsligt inne i gippen.

Sedan skiljer det givetvis i stil även bland duktiga seglare. Vissa har helt enkelt lite extra ”flair” – något som gör att allt de gör ser lätt ut.

[ola-h]

Jag hade till i förrgår en bräda i stil med vad du beskriver, en Proof byggd för Vidar Jensen. Som du säger kan och bör en sådan brädas seglas snabbt, gärna med rätt rejält tryck i segelt. Mycket riktigt ger bra speed bra höjd i hopp och airials och bra fart i vågridningen är också det viktigaste kriteriet för bra vågridning, kanske. Fokuserar man på vågridningen är det dock svårare än så. Många seglare har på senaste tiden klagat på att vågridningen bedöms för mycket på höjd i airials och antal svängar. Man vill ha in mer av stil och kraft i svängarna i bedömningen.

En vågis som är snabb på plattvatten är snabb i vågridningen också, men det finns brädor som är mycket snabba på vågen men ändå lite segare på platten. Vill man bygga en bräda som gör sköna snabba och kraftfulla cut-backs och inte bara håller bra fart för airials får man, tror jag, offra en del av plattvattensfarten. Bra fart på plattvatten är i och för sig inte heller synonymt med bra höjdtagning. Det finns vågisar som tar sjukt bra höjd utan att vara direkt snabba. Sedan blir det ju som vanligt att det gäller att hitta en kompromiss som passar seglaren och seglingstället.

Personligen gillar jag att försöka variera mig lite, airial, cut-back, snap osv. När jag seglade Diamond Head i somras var det en hel del Europeiska ”semi-proffs” där. Många var duktiga, men ALLA var egentligen rätt tråkiga i sin vågridning. Det vara bara smack mot läppen med sikte på luft som gällde. Varje sväng. Är man riktigt, riktigt duktig kan man kanske variera sig med lite olika tweak i luften, men i mitt tyck är det roligare med mer variation även i svängarna. Ladda på airials hela tiden kräver en snabb bräda, men ”that’s it”. Det är troligen lättare att bygga en sådan bräda än en som svänger på ett visst sätt.

[ola-h]

När det gäller racesegel tror jag definitivt att man skall köra rekomenderad mast. Med lite tur kan det finnas annat som passar, men eftersom allt är så känsligt på dessa segel är det dumt att chansa.

För Wave och freeride är det annorlunda. Jag är rätt säker på att de flesta märke kör med nästan identisk böjkurva nu. North är, om jag minns rätt, ett undantag. Gun vet jag inte hur det står till med. NP, Fiberspar, Powerex (Simmer, Naish m.fl) och troligen också de nya Tushinghammasterna har i stort sätt samma kurva på sina wave och freeridemaster. På smala RDM skiljer det dock lite. Fiberspar säger sig ha justerat kurvan för att deras RDM skall funka i ett segel designat för vanlig mast.

När det gäller wave och freeride blir det alltså till att fundera vilket märke som ger den kompromiss av vikt, prestanda, hållbarhet och pris som passar just dig bäst.

På vågsidan finns det i stort sätt fyra klasser.

1. ”Vanlig” mast, oftast en billig freeridemast somibland får namnet wave. Inte i första hand designad för att vara stark, men blir hyfsad på grund av låg kolhalt <30%.

2. Standard Wave. Kolhalter på 35-45%. Här återfinns klassiker som NP Wave och Fiberspar Tidal Wave. Dessa master är framför allt starka. Jämfört med kategori 1 är de lite starkare och har lite bättre flexrespons samt kostar mer.

3. Wave Pro master. Kolhalt 65-90%. Fiberspar Reflex wave, NP wave pro och en del Norhtmaster ligger här. Här får man klart lägre vikt och bättre flexrespons med får betala en hel del för detta. Hållbarheten är också sämre än i kategori 2.

4. RDM. Nya smala master med 85-100% kol. Vikten är som i kategori 3 ungefär men flexresponsen är nog lite sämre och priset är oftast ännu lite högre. Hållbarheten är dock i SÄRKLASS, sägs det. En nackdel är att det blir lite meckigare med bom och förlängare eftersom man behöver speciella adaptrar. Från vad jag hört funkar RDM bäst upp till max 430.

Det finns givetvis också master mellan dessa kategorier. Powerex Z-taper är t.ex. RDM ner till under bommen men tar en vanlig förlängare. 75% kol ger en bra vikt och helt OK respons. Priset är ungeför som kategori 3. Powerex Z-Wave med 55% kol är också rätt smal och hamnar lite mellan 2 och 3 samt har ett mycket attraktivt pris. Båda dessa master har jag kört och jämfört med NP Wave (standard). Z-taper 430 (som jag kört i en 6.3:a) är märkbart lättare och snärtigare än NP wave. Jag vet inte vad den kostar, men drygt 4 papp skulle jag gissa. Den här masten skall vara klart hållbarare än ”Wave Pro”-master, men ändå inte som RDM. Jag har hört att många ändå väljer denna mast istället för RDM i 430-längd. Z-taper finns även i Naishs program (Aeromax?).
Powerex Z-wave (Simmer SC-6) har jag kört i 4m (och 370 men där har jag inget att jämföra med). Även den är lite snärtigare och lättare än en ”klassisk” vågmast (NP Wave, tidal etc). Mina segel (Hot) funbkar faktiskt lite, lite bättre på Z-Wave, men jag vet inte om det är vikten, flexresponsen eller det faktum att masten är lite tunnare som gör skillnaden. Den stora fördelen med Z-Wave är att priset är någorlunda humant.

När det gäller märken som Gun är jag osäker. Jag veet inte vem som bygger deras master och om de är hållbara. Att det är svårt att bygga master är klart. OM Gun kör med liknande böjkurva som NP kommer en 75% Gun helt klart ge dig ett snärtigare segel. Från och med ca 5.5 och upp kommer du säkert känna skillnad. Det är tyvärr också säkert så att 75% Gun inte håller så bra som 30% NP, så det inte ett helt enkelt val. Skall du ändå köpa ”udda” master, kolla på de nya Tushingham-programmet. Jag vet inte vilka storlekar du kör, men innan du uppgraderar en existerande mast rekomenderar jag att du ser till att du har master i rätt längder. Även om du bara har ett segel som t.ex. riggas på 370 är det värt att köpa en 370 istället för en ny 4m, tycker jag. Till och med den enklaste 370-masten spöar enkelt en superexklusiv 4m i en 3.7:a. När du har alla längder lönar det sig bäst att uppgradera den längsta, men kör man 80% av tiden på 400 och 10% på 430 blir ju valet lite svårare.

[ola-h]

Goya 255 får helt klart bra omdömmen i Engelska Windsurf. Faktum är att om man tar sig tid allt läsa testerna lite noggrannare är det väldigt många brädor som får vad man måste kalla för fantastiska lovord. En (tycker jag) outsider som lovprisas är F2 Wave 255 (inte Maui Project, alltså). Den beskrivs på ett sådant sätt att den verkar mycket bra för vågridning i de förhållanden vi ofta har. Det klagas lite på tester då och då, men trots allt är windsurfs texter ganska målande. Inte mycket om ren prestanda (leistung kanske inte finns på engelska?) men mycket om känslan i brädan. Lusläser man endast en bräda ter det sig ibland lite tunt, men när man (efter ett par veckor) kommit igenom alltihop och smält det tycker jag nog allt testet ger en hyfsad bild. Om det sedan stämmer vet man ju inte. Att testa med minst två fenstorlekar borde ju också vara ett måste, liksom en beskrivning av testarna, vad de vanligvis kör på ach vad de har för preferenser.

Jag skall fanimej se till att testa fler brädor i år och kolla om det finns någon samklang mellan mina intryck, mina teorier och tidningstesterna. Det vore kul att få till lite provsegling med efterföljande beskrivning i den nya svenska windsurfingtidningen.

[ola-h]

Jag är lite tveksam till att lättare seglare skulle köra på mjukare master. Möjligen kan man avända det argumentet till med avseende på att en lättare seglare kör ett visst segel i mindre vind än en tynge kör samma segel. Då kan man kanske få ut mer riggdynamik med en mjukare mast. Det här skulle kunna funka om man är riktigt lätt (barn) och kanske kör t.ex. en 4.5:a även i rätt lätt vind.

När man börjar komma in i det registret då seglet blir överriggat tvistar moderna segel med ”rätt” mast redan en del. Med en mjukare mast skulle seglet i och för sig släppa endå mer, men risken är att det blir på bekostnad av profilstabilitet mm.

Allmänt är ju riggens beteende snarare en funktion av vindstyrkan relativt det totala motståndet brädan gör (lite förenklat). En lättare seglare trycker ned brädan mindre i vattnet och gör därmed mindre motstånd, men samma effekt kan man ju i princip få med en segare bräda. Med mer motstånd behöver man mer power för att komma igång i samma vindstyrka.

Det finns en hel del olika argument angående detta, men jag tror att det i princip är så pass svårt att sy segel att det räcker att ha en mast i åtanke. När det gäller vågsegel erbjuder ju nästan alla märken olika designer för olika typer av seglare (alt olika viktklasser). De olika seglen är redan från start, med den rekomenderade masten, avpassade för olika mycket dynamik, tvist mm. Är man liten och inte behöver eller vill ha för mycket drag tror jag det är bättre att välja ett segel avpassat för detta än att försöka trimma ett kraftfullt segel med en mjukare mast.

Möjligen finns det lite att göra på de segelstorlekar som ligger precis i skarven mellan olika längder på mast, t.ex med mastlängd 425-435. Ett NP Core 5.3 (428) skulle säkert gå att få lite mer kraftfullt utan att tappa allt för mycket dynamik genom att rigga det på 430 istället för som rekomenderat 400 (och kanske dra lite mer i nedhalet) men det handlar som sagt om ett segel som redan från början ligger lite ”mellan”. Generellt tror jag dock man totalt sett tappar effektivt vindregister genom att köra en styvare eller mjukare mast än den optimala.

När det gäller racesegel kanske det är annorlunda, men så vitt jag vet kör inte ens de olika tynga proffsen på olika styva master, så mina argument kanske håller även där, vad vet jag?

[ola-h]

Vissa typer av inlägg påverkas kanske inte så mycket av om de postats anonymt, men i andra fall kan det spela en viss roll vem som skrivit vad.

Om t.ex. importören av ett visst segel skriver in och lovordar det så får man bedömma detta på ett litet annat sätt än om det är någon mer oberoende person. När det gäller just rekomendationer av utrustning är det bättre ju mer som är känt om postaren. Jag postar t.ex. själv mycket om utrustning och vid det här laget vet nog många ungefär vilka preferenser jag har och kan ha det i bakhuvudet om jag rekomenderar något speciellt. Detsamma gäller många andra.

Givetvis kan en importör skaffa sig en fakad signatur, men det skulle troligen inte hålla i längden. Jag har en svag känsla av att både en och annan importör har varit här och gjort anonym subtil ”smygreklam”. Det stör mig egentligen inte mycket, men jag tror alla skull tjäna på om dessa personer skrev under eget namn.

Forumet på Neil Pryde Maui är ett bra exempel, om än lite smalt. Där finns Kevin Ozee (lokale ”NP-bossen”) och svarar på behagliga och obehagliga frågor, men ibland tittar t.ex. även Barry Spanier och andra mer eller mindre kända personer in. Starboardsforumet är ett annat exempel där man kan se både ett flertal Starboardsanställda samt kända seglare som Scott Mcercher och Rush Randle.

[ola-h]

Håller med. Jag skrev just en anmärkning om det där med fenan en på ett annat ställe på forumet.

Jag tror i och för sig att en bra testare kan säga ganska mycket om en bräda, också om hur den kommer kännas för andra än han själv och i andra förhållanden än han testat den. Problemet är att jag inte är säker på att många testare är sådana ”bra testare”. För detta krävs mycket, mycket mer än att bara vara en bra seglare.

Mna seg tydligt i t.ex. de tyska testerna att brädorna klarar sig bäst om de verkligen är optimerade för det ställe de testas (Sydafrika med sidvind och hyfsade vågor). Det som går hem är brädor som är ”loose” i första hand och har bra grepp i andra (+ givetvis gleitenshaft och leistung). När en bräda som Naish Wave Comp får 10 för sina egenskaper i små vågor pratar vi troligen egentligen små och snabba vågor och sidvind. Sega vågor och cross-on kräver helt andra brädor, men det står det faktiskt inget om i testet. Gissningsvis kan en duktig seglare få ut mer av vågridningen på Naish Wave Quest än på Wave Comp i typiska Varbergsförhållanden, trots att den förra bedöms som mycket trögare och blir kallad ”plattvattensbräda”.

Många säger nu att man skall testa brädan själv. Jag sticker dock ut hakan och säger att det är lika farligt det. Oftast tester men bara en kort stund och men har känslan av sin gamla bräda kvar i benen. Dessutom vet inte alla vad de vill ha och vad de vill göra. Ibland kan det vara den bräda som känns lite avig i början som egentligen ger mest tillbaka. Att köra mycket olika brädor och verkligen känna efter vad som skiljer dem är är nog ett sätt att få en känsla för exakt vad man gillar i en bräda.

[ola-h]

Kollar man i Windsurfs test står det att den enda WF-brädan i testet, JP WF 86, klarar störts segelspektrum av alla brädor. Det står också att den inte funkar så bra i vågridningen. Jag är tämligen säker på att båda dessa saker har att göra med fenan. Så vitt jag vet testar alla tidningar vanligvis endast en bräda med den medlevererade fenan. Detta är snudd på tjänstefel. Jag tror att om man bytt fena mellan de bägge JP brädorna i testet skulle de också fått byta testtexterna. Vill man klämma ut max ur en bräda när det gäller segelspektrum måste man ha kanske tre fenor, minst två i alla fall. Min egen wavefreestyle beter sig som två helt olika brädor beroende på om man kör en mjuk 22cm vågfena eller en lite djupare, rakare och styvare freestylefena. Hur liten fena man än sätter på så blir det inte bra att köra segel mindre än 5.0 med lite power. Även på min Proof skiljer det mycket mellan, säg, en lite styvare 22:a och en mjuk 19cm men här kan man, även om brädan egentligen är lite stor för mig för hårdvind, trimma den till att funka med hjälp av en riktigt liten fena. Omvänt är det på vågisen meningslöst att sätta på för stor fena.

Så om du skall köpa ny bräda, lägg undan en tusing för extra fenor också. Detta oavsett vilkan brädtyp du köper.

[ola-h]

Det är riktigt lurigt, det där. Om jag förstår dig rätt är det mer sköna allmäna seglingegenskaper du är ute efter snarare än riktigt bra känsla på vågen, eller?

Hur mycket segel en bräda klarar handlar mycket om förhållanden. Kör man i väldigt konstanta förhållanden med bra vågor och sidvind blir det otroligt känsligt för hur brädan funkar. Jag hörde precis från en kille på Maui att han tyckte det var helt OK att endast ha 4.7-segel. Däremot tyckte han att han behöve lite olika stora brädor olika dagar. Slutsatsen är alltså att hans brädor inte ens täckte en (1) segelstorlek. Att kräva från 4.2 till 6.2 känns väl då lite i överkant, eller? Nja, det beror på. När vi drar omkring i risiga Sverigeförhållanden är det nämligen inte lika noga. Det går inte att utnyttja brädorna på samma sätt. Alla marginaler är större och i en studsig gipp på mälaren känner man inte hur brädan ligger i svängen lika bra som på en glasklar gubbhör Hawaiivåg.

Det sagt, jag har ändå en känsla av att typiska freestyle-wave-brädorna har lite mindre vindregister än vågisar (TT-wave som är en mycket speciell shape undantagen). FW brädor är ju inte större än sina vågkumpaner. De har inte så mycket ”längre” rockerkurva och klarar inte så mycket större segel för samma brädstorlek. Däremot är de oftast gjorda för att vara lite snabbare och ha bättre pop. Det gör att de ligger lite mer ovanpå vattnet, liksom. Jag tycker att deta gör att de klarar överriggade småsegl mycket sämre. Många vågisar (och en del andra brädor) är mer optimerade för kontroll. De klarar ett stort segel lika bra även om de blir klart segare i känslan. Å andra siden klarar de relativt sin storlek mindre segel mycket bättre. Jag tycker t.ex. att de praktiska vindregistret på en Starboard ACID 88 (Starboard är kända för att bygga lugna brädor) är klart bättre än en JP FW85. En kompis som har förra årets motsvarighet till ACID 88, Surf 89, tycker den går perfekt med 6.3 och har kört den ända ned till 3.7. Ned till 4.7 säger han att den är hlet OK för typisk cross-on Torö. Faktum är att han gillar brädan så bra att han inte en ända gång förra året körde sin mindre RRD.

ACID är bara ett exempel, men jag tror att just lugna vågisar med bredd kanska är det bästa om man vill kunna köra upp till 6.2 och vill att det ändå skall gå bra med 4.5. Det man offrar är som sagt fart och krispighet med stora segel.

Offrar du 6.2an är nog en mindre FW ett bra val. Svårt som sagt. Svårt.

[ola-h]

Det finns poänger med att köpa de så kallade ”Mauibrädorna” även för Sverigebruk. Jag har tre skäl. Ett: De är inte så mycket maui som det sägs utan designade för rätt mycket allroundbruk, men lite dragning åt sideshore. Två: Den här typen av brädor är ofta mycket lättsvängda och med bra kontroll. Det är egentligen bra egenskaper för den duktige seglaren som ännu inte är riktig vågridningsexpert. I Sverige är det ofta mycket vind när det är vågor. ”Mauibrädan” går väldigt lätt in i sväng och klarar ganska små segel överriggad. Seglarna som köper dem är ju klart kvalificerade att hantera brädorna i gippar och dylikt och har nytta av den lugna gången på vägen ut när man satsar på hopp. Nackdelen, att en sådan bräda inte håller farten så bra när man t.ex. försöker rida sega vågor frontside märker man inte förrän man börjar pusha riktigt hårt. Istället uppskattar man, som sagt, att brädan lätt går in i och ligger stabilt i bottensvängen. Tre: det finns mycket få bra radikala vågbrädor optimerade för våra förhållanden. En radikal onshorebräda för vågridning blir mer svårseglad. AHD powerwave och liknande brädor kanske marknadsför som onshorebrädor, men de är egenltigen bara optimerade för högre fart och kanske backsideridning, inte alls för frontsideridning i cross on och risiga vågor.

[ola-h]

Jag tror i och för sig inte JP är direkt dåliga, men jag håller med om att de nog inte är så radikala som de var. Dessutom har det kommit mycket annat radikalt. En ytterligar indikation på JP’s strategi är deras konsekventa ”fusk” med volymen. Årets brädor är till och med namngivna med volym ändå är det genomgående betydligt mer volym på brädorna än vad som sägs. 72:an har t.ex. 78 liter, en högst markant skillnad. ”Wow, min nya JP har bara 72 liter och måste vara superradikal men flyter ändå jättebra!”

[ola-h]

Det är bara att acceptera att det är med vindsurfingbrädor som med slalomskidor och bilar. Det som proffsen kör har inte så mycket att göra med vad som kan köpas över disk.

Det mest flagranta exemplet är kanske Fransisco Goya som dels har Pro-model brädor i Fanaticprogrammet shapade av Sebastian Wenzel i Guincho men å andra sidan är delägare i Quatro på Maui och i praktiken kör på just Qautro (oftast shapade av Sean Ordonez). Jag har i och för sig hört att Goya i alla fall får brädor skickade till sig på från Portugal till maui för test, men det är väl så långt pro-modellandet går.

Dunkerbeck är ett annat skoj exempel. Det är ju känt att Thommen gör grymma vågbrädor och några av de mest väl mottagna standardvågisarna kommer från hans hyvel. Trots detta körde Dunkerbeck, som nämnts ovan, Carlos Sosa/Proof-vågisar under hela sin tid hos F2.

Jag läste nyligen en artikel om Nik Baker. Få, om någon, av hans vågbrädor var shapade av Naish-shapers (detta var under tiden Naish och Mistral samarbetade). Till exempel fanns ett par Richard Greene-brädor i programmet liksom någor Quatro, tror jag.

Branchen är full dylika shaper/seglar-mixningar. Jag är dock inte säker på att man kan dra så mycket slutsatser om någon viss shapers förträfflighet av detta. Jag tror mera att när det gäller vågridnign på toppnivå finns otroligt mycket smak inblandad. Efter en tillräckligt lång tid i vågorna och efter en viss nivå börjar man lägga in mer och mer stil i sin vågridning och får mer och mer specifika önskemål om hur brädan skall ligga i svängen etc. Ofta kan det handla om små skillnader som den normale vågseglaren aldrig skulle känna. En viss shaper kanske helt enkelt gör brädor på exakt det sättet en viss pro-seglare gillar. Dessutom kan det handla om kommunikation – efter ett tag med en viss hus-shaper lär man sig tala om vad man vill ha så han förstår. Slutligen kan det handla om närhet. Det är enklare att kunna gå över gatan och beställa nå’t nytt än att skicka mail eller brädor över halva jorden. Sedan måste ju den stackars vågseglaren ändå få in sponsorpengar och tar då det märke som betalar bäst. Underförstått får han givetvis segle på sina gamla brädor omlackade med de nya märkesdekalerna.

När det gäller att följa en shaper till ett annat märke kan det vara lite farligt. Min övertygelse är att det inte bara är shapern som bestämmer. Troligen tas strategiska och marknadsmässiga beslut först om vilken typ av brädor man skall göra. Sedan får shapern ”order” att göra en serie brädor enligt detta beslut. Det kan givetvis skilja en del mellan hur mycket ”makt” shaperna har mellen olika firmor, men jag tror inte shapern kan sätta igång tillverkning på precis vad han vill på särskilt många ställen. Å andra sidan kan man se en ganska klar skillnad på JP sen de bytte från Thommen till Greene, även om vissa karakteristika (kanalen) finns kvar. Frågan är då om detta beror på ny shaper eller ny ägare? Jag tycker nog hur som helst att Maui Project-brädorna är mycket mer lika 2000 JP än de nyare JP-linjerna är det.

Intressant ämne, det här. Jag skall försöka göra lite mer undersökningar när jag kommer till Maui. För övrigt har jag själv kört mycket på en blå Drops 8’3″ (253) som är Vidar Jensens gamla. Egentligen är det dock en 249cm Proof och har inga som helst likheter med originalet förutom lacken.

[ola-h]

Jag har också läst testerna (och kan både tyska och engelska).

Maui Project 8’2″ får mycket riktigt mycket fina testomdömen, speciellt för experten.

När det gäller lite störra brädor får Starboard ACID 88 mycket bra kritik och borde vara en riktigt bra Sverigebräda för vågridning. Som nämnts uppskattas även RRD Wave One M. Liksom AHD Maui Force 8.4 och många andra. Faktum är att när man läser testerna lite noggrannare ser man att fler brädor bedöms som extremt bra än som bara hyfsade.

En intressant detalj är att många brädor verkar har mer volym än vad tillverkaren säger. JP 72 har 78 liter, JP84 88 liter, RRD WO med har 88 (83).

Man får vara rätt försiktig med att lita på tester som dessa. Troligen kan man får fram lite av åkkänslan och en del av planingsegenskaperna etc, men det står lite för lite om hur brädorna ligger i svängen. Till och med en så pass ”absolut” egenskap som planing beror ju också mycket på seglarens teknik. Vissa seglare har helt enkelt egenskapen att snabbt lyckas få iväg brädor soma andra tycker är sega. Detsamma gäller svängegenskaper. Det som svänger lätt och säkert för någon kan bli för ”mjäkigt” för en annan i samma förhållanden.

Till sist är alla testade brädor för min låga vikt (67) rätt stora. Maui Force 8’2″ är bland de mindre med sina 75 liter. För mig är det i det närmaste en lättvindsbräda och skulle säkert funka upp till 5.7 gör mig. Det vore kul att se tester på de mindre brädorna på marknaden, Quatro och Maui Project har ju t.ex. brädor ned till 239 (med kanske 63 liter) och den minsta RRD’n är också lite tunnare