ola-h
Forumsvar skapade
-
Jo, Quatro är ett brädmärke, men vad jag menar är att det inte är troligt att segelmärket Challanger har samarbete med brädmärket Quatro när alla fyra ägarna och grundarna till Quatro seglar andra segel. Man skall aldrig säga aldrig, men det låter ju inte så troligt.
-
Jag tycker snarare det verkar som Challanger, Got (Cesare Cantagallis segelmärke) och Quatro har samma tyska importör.
Jag tror inte Challenger har direkt samarbete med Quatro. Sean Ordonez kör (och designar) Hot Sails Maui, Francisco Goya kör väl Arrows, Keith Teboul Simmer och Jason Prior NP.
Ola H.
-
T.ex. Engelska windsurf brukar alltid inkludera en lite diskussion om vad segelregistret egentligen betyder. I princip går det ut på att det uppskattade segleregistret gäller för en ca 75-kilos-seglare i någon slags ”typiska” förhållanden.
-
Det där är inte så lätt. Vill man ha lite överskottsvolym för att glida hem på när vinden mojnar eller för att underlätta utbalansering genom brotten på byiga lättvindsställen får man givevis justera volymen efter seglarens vikt. En tyngre seglare kan dessutom generellt hantera större, tjockare och bredare brädor i alla förhållanden, speciellt i mer vind med mindre segel. Därför kan man nog säga att segelregistren på en given vågbräda sträcker sig mer nedåt för en tyngre seglare.
Åt andra hållet gäller delvis samma sak, men det kompliceras lite av att man också anpassar rockerlinjen på brädor som skall klara större segel till de längre bommarna. Därför finns det här en mer fast gräns för hur stort segel det över huvud taget funkar att köra på en viss bräda, en ”absolut” gräns som inte beror så mycket av seglarens vikt. I praktiken är dock de rekomendationer som tillverkare och tidningar ger en bit från denna absoluta gräns. Alltså kan normal en lättare seglare tänja lite på den övre angivna gränsen uppåt.
Hur stort (eller litet) segel man tycker är meningsfullt att köra på en vågbäda beror också mycket på andra vaiabler – är det sid- eller pålandsvind, är det shoppigt eler slätt, är det stora eller små vågor, snabba eller långsamma och vill man ladda för hopp eller är det ett rent vågridningsställe där man guppar ut och rider in? Till exempel är det så att en viss typ av bräda kan funka bra med 5.7 i bra drag, men uselt med 5.7 i dåligt drag medan en annan typ av bräda kan funka bra med 5.7 i dåligt drag med dåligt i bra drag.
Ola H.
-
Det hela beror en del på hur stor bräda du föredra att ha. En del gillar att ha lite reservvolym och en lite större bräda men andra, som jag själv, kör alltid snarare så litet det går. Många små brädor funkar perfekt ända upp till 5.5 och planar dessutom tidigt.
När det gäller just JP så sägs det att den verkliga volymen är ganska mycket mer än den som JP anger. JP 72 mättes t.ex. till hela 78 liter av Tyska SURF. IEn sådan bräda skulle sakert funka bra för mycket vind.
Ett annat intressant alternativ är Starboards ACID 70. Den brädan är, som det ser ut, dessutom nästan optimerad för att funka bra även i Sverige med sin lite bredare tail.
Jag har för övrigt en PROOF, Vidar Jensens gamla, i bra skick till salu billigt. Den brädan, om någon, torde vara optimerad för Pozo. Köper du begagnat har du råd att behålla din Score och får ett totalt sett mycket bredare användningsområde än med endast en ”kompromissbräda”.
Ola H.
-
Det är inte så lätt att hitta passande boardbagar till en 235 cm vågbräda heller.
När det gäller att sy genom vadderingen, samt diverse förstärkningar är nog nästan en ”industri-maskin” nödvändig.
Den kanske enklaste konstruktionen (utan sarg) är följande:
Skär till vaddering och tyg lite större än brädan. Två vadderingar och fyra tyg.
Tag en vaddering, placera tyg på bägge sidor. Dra ett par sömmar över (genom alla tre lager) för att fixera. Vik ett kantband runt kanten på tyg-vadd-tyg-sjoket och sy runt hela genom alltihop (inalles skall nånel passera fem lager alltså).
Upprepa detta med den andra delen.
Skall du ha handtag, fenhål etc, sy fast detta nu.
Sy fast en dragkedja runt tailen. Sy i kantbandet, genom hela skiten, ena halvan på överdelen och andra på underdelen.
Dra ihop dragkedjan och lägg de två lagren ovanpå varandra. Sy en fet multipel söm (med stark tråd) genom de bägge lagren, i innerkant av kantbandet, där du inte redan har dragkedja. Denna söm är den tyngsta.
Jag har inte provat, men ovanstående borde vara en genomförbar modell. Det dubbla kantbandet ger slitageskydd och genomslagsdito.
-
En nackdel är att den skandinaviska dollarn (aka norska kronan) inte direkt reas ut och att prisertna i Norge på i stort sett all är, tror jag, högst i Europa.
Å andra sidan har jag sett bilder på förhållanden som inget svenskt ställe kommer i närheten av, en bra bit över masthöga vågor, sidvind etc, och detta gör att det troligen även för mig blir något Norgebesök i sommar.
-
Att just lattans vinkel ändras betyder inte allt. Jag tror inte att designen till NR 01 baserades på 99-modellen, även om kanske lattvinkeln ändrades tillbaka lite. Att designdetaljer ändras fram och tillbaka är väldigt vanligt, kanske vanligare än att något ändras åt samma håll flera år i rad.
-
Nu för tiden hävdar många tillverkare att deras brädor går liak bra i onshore som i sideshore, med det är nog mer marknadsföring är shape, tror jag.
När man skall ha en bräda för vågsegling i onshore kan det vara två olika saker man söker. Antingen vill man verkligen försöka rida vågor, trots att kanske varkan vindriktning eller vågor är helt ideala. Det kan också vara så att man tar eventuell vågridning som en bonus och istället siktar på att plana tidigt och kunna hoppa, etc. Dessa två inriktningar ställer lite olika krav på brädorna. Nästan inga brädor är helt och hållet konspirerade för det ena eller andra utan i praktiken är allt olika typer av kompromisser.
Wave/Freestylebrädor, som nämnts, är i regel byggda för att ha snäppet högre toppfart, kunna ta lite större segel och vara lite snabbare. Det gör dem bra för hopp,backsideridning och så vidare. RRD’s cultbrädor är också lite mer onshoreinriktade är deras wave-one, liksom AHD power ärmer onshore än Maui-force. Kollar man in shapen på dessa brädor ser man dock olika shapers löser ”onshoreproblemet” på helt olika sätt. Gillar man vågridning och vill ha något som funkar i onshore är jag själv rätt förtjust i Starboards vågisar som heter ACID 2002 (Surf 2001).
-
Jag har själv kört Hot denna säsongen och är mer än nöjd. Den som vill testa Hot vågsegel (i Göteborgstrakten) får gärna höra av sig till mig.
För övrigt säljer jag mina ’01-segel billigt nu när vintern börjar få fäste.
-
Det går inte att avgöra mastens hållbarhet baserat på hur mycket kol den innehåller. Visserligen kan man ganska säkert säga att en racing eller freeridemast med mycket kol inte är speciellt hållbar. Å andra sidan, den mast hållabara masterna av alla är de nya RDM (reduced diameter mast) som ligger på drygt 90%kol. Från vad jag hört spelar RDM i en helt annan liga än alla andra master när det gäller hållbarhet. Dock är de svindyra och kräver delvis anna rigghårdvara.
Det finns kompromisser som t.ex Powerex Z-taper som är smal ända ned till strax nedanför bommenmen ändå funkar med standarförlängare. Denna mast sägs vara mycket stark (men inte lika stark som RDM) men kostar även den runt 4 papp.
Själv håller jag kanske Powerex Z-Wave/Simmer SC6 som den mest prisvärda masten. Här får man en mast med 55% kol med schysst flexrespons och bra hållbarhet för ca 2500, vilket får betraktas som prisvärt. Jag har själv kört denna mast mycket i år och gått i botten rejält utan problem.
Det är svårt att säga exakt vad en mast skall hålla för. Mastbrott är väldigt slumpartat enligt min erfarenhet. Jag har dock länge kört vågmaster och då har alla brott verkligen skett i gansla hårda förhållanden och jag har oftare blivit förvånad över att master hållt än att den pajat.
-
Att flytta ihop händerna på bommen ger dig mycket större rörelsefrihet i överkroppen. Den ökade rörelsefriheten kan man använde på två sätt. Dels kan man, som du gissade, då lättare se till att få seglet tillräckligt utskotat för att slippa backwind. Dessutom kan du låta axlar och höft vridas i svängens riktining före brädan och därigenom få ett bättre skär i svängen.
Vill du göra en cut-back med ett kort hårt tryck mot skummet (läppsmack) eller kanske en klassisk airial (med ”häng”) så är det ett bra trick att precis när du lägger an toppsvängen och flyttar ihop händerna samtidigt fälla ned huvudet mellan armarna. Här behöver man inte rotera med höft och axlar. Kolla in gamla bilder på t.ex. Mark Angulo för att se stilrena varianter på detta.
Vill du provocera fram en ”slide” kan du däremot hålla händerna lite mer isär, lägga svängen sent och luta kroppen ganska mycket inåt. Det här funkar också för den typen av (liten) airial off-the-lip där man liksom låter brädan svänga i luften och landa med nosen först, med tryck i seglet hela vägen runt.
Slutligen, vill du göra en klassisk cut-back med mycket skär och rejäla kaskader, flytta ihop händerna och vrid rätt tidigt både axlar och huvud i svängriktningen. Behåll sedan press på brädan, fortsätt att rotera i höften och låt svängen fortsätta tills du är på väg (minst) i motsatt riktning som du kom ifrån. För exempel på detta, kolla in Scott Mckercher.
-
Egentligen vill man ha rätt lika egenskaper i alla master, dvs lätta och med snabb flex så teoretiskt skulle racemaster, somär totalt optimerade för just detta, funka bäst. I praktiken finns dock två andra, minst lika vikiga faktorer att beakta, styrka och pris.
Wavemaster måste givetvis vara starka och hur man än går till väga för att få till styrkan blir flexresponsen och vikten lite lidande relativt racemasterna.
När det gäller alla typer av master kan man också spara pengar genom att använda mindre kolfiber och även det påverkar vikten och flexresponsen negativt.
Mellan olika modeller och märken skiljer det sig också lite i böjkurva och möjligen styvhet mellan olika master, men det är inte direkt så att man kan säga att t.ex. racemaster är styvare (mätt i IMCS) eller nå’t. Idag är har nästan alla master i en given läng samma IMCS.
Så, skulle då ett wave eller freeridesegel bli bättre om man kör den teoretiskt bättre racemasten i? Nej, i allmänhet inte och detta beror på att t.ex. waveseglet designas för en wavemast och därmed kommer funka bättre på en wavemast. Sätter man i en racemast kommer seglet kännas snäppet styvare, trots att racemasten ikanske inte är styvare på papperet. Det beror helt enkelt på att en mast med snabbare flex i praktiken känns som en styvare mast även om den inte är det. Den här skillnaden kan man också upplave när man bytar mellan olika dyra (lätta/snabba) wavemaster.
Just när det gäller wavemaster har det nu också dykt upp en ny variabel som inte (än) finns på andra master och det är det som kallas RDM. RMD betyder reduced diameter mast, och en sådan mast är helt enkelt mycket smalare är en klassisk mast. Att sätta en sådan iett racesegel skulle inte alls funka eftersom cambersarna inte skulla passa.
Så sammanfattningsvis kan man säga följande:
Racemaster är optimerade för minimal vikt (och så snabb flexrespons som möjlige). Styrka och pris kommer i andra hand.
Exklusiva Wavemaster är optimerade för låg vikt med betoning även på styrka. Pris i andra hand.
RDM är optimerade för maximal styrka. Relativt låg vikt får man på köpet, Pris och flexrespons kommer i andra hand.
Enklare wavemaster är optimerade för bra styrka och hyfsat pris.Freeride master är i allmänhet kompromisser av alltihop, hyftast pris, OK hållbarhet, relativt låg vikt och rätt bra flexrespons.
-
Troligen är din kolmast på ALLA sätt bättre än din gamla glasmast. Speciellt är den troligen lättare (ändå mer speciellt lättare i toppen). Om, som det verkar, dessutom kurvan passar ditt segel bättre är det ju inte konstigt att du känner skillnad.
Den stora fördelen med kol är just att masterna blir lättare och därmed snabbare i flexet. Jag tycker inte att vi har fallit för reklam när det gäller master. Tvärtom, vikten av en bra mast kan nästan inte nog poängteras.
För att ytterligare komplicera det hela kommer det nu, till våg och freestylesegel, nya master som är mycket smalare än de gamla. I botten är de så smala att de får plats inuti förlängaren. Dessa master är alltid i väldigt hög procent kol (85-100%) och ganska lätta, men speciellt extremt hållbara. Dock blir de jämfört med en klassisk 100%-mast långsammare i flexet (huvudsakligen pga att de är snäppet tyngre). Trots detta finns rapporter om att dessa master även i racesegel (specialgjorda, med smalarare cambers etc) funkat väldigt bra. Något att tänka på när man tänk färdigt på frågorna ovan kanske.
-
Med 100% kol menar man i allmänhet att 100% av den fiber som används är kolfiber. Nu är ju alla racemaster i 100% kol, men utvecklingen kommer altså inte stanna för det eftersom man fortfarande kan optimera mängden epoxi, fiber-riktiningar, diametrar, etc
