ola-h
Forumsvar skapade
-
Jag är definitivt intresserad av att bygga och bilda studiecirkel i Göteborg. För min del blir det dock knappast något innan jag kommer hem från Maui i april. Jag har dock två killar till som skulle villja vara med.
Om någon annan Göteborgare skulle kunna fixa lokal blir det snabbt riktigt intressant.
-
Jag kanske kommer ner en sväng om jag det blir får sydligt för Åsa och jag inte hinner åka till Lejet.
-
Det ser superbra ut. En eloge för allt jobb du (och kanske andra) lägger ned.
Jag råkade dock nyss ut för det något trågiga att jag skrev ett tämligen långt inlägg som försvann. När jag postade blev det error och när jag tog ”back” fanns det inte kvar.
5 min. senare: BRA MED ”EDIT”-KNAPP. Det visade sig att mitt inlägg postades trots all. Stabilt. Jag såg dock ett annat, mindre problem. HTMP i signaturen har slutat fungera. Går det att ordna?
-
Vi verkar ha en de gemensamt, Staffan. Jag (och en kompis) byggde också egna snowboardar.Vår första var, som era, i plywood med glas/olyetserlaminat runt om.
Senare(88) byggde vi en hel form i trä och började se oss om efter bättre material. Det visade sig att några killar i Östersund låg ett par månader före och redan hade fått tag på belag, glaslaminat, kanter etc så vi köpte av dem. De här brädorna blev riktigt bra, med P-tex, stålkanter och riktig ABS-ovansida. Det enda som skilde dem från serietillverkade brädor var att vår var jämntjocka, dvs inte profilerade. Det var lite bökigt att bygga en profilerad form tillräckligt exakt, nämligen. Kärnan i brädorna var lite olika typer av träfaner (och glas) och vi fick tillgång till en stor press (40 tons tryck, som det hette).
Dessa brädor funkade superbra i flera säsonger. Killarna i Östersund hade turen att ha en morbror eller nåt som visade sig kunna skära ut forman i metall, so de började bara något år senare bygga profilerade brädor. Om du inte redan gissat det var det de som blev EXTREM SNOWBOARDS.
Egen vindsurfingbräda har jag bara byggt en. Jag hade läst om sandwichbrädor i tyska SURF och köpte de första skivorna som Delfs tog hem och byggde en glasfiber-divinycell-frigolit-epoxy-bräda. Den blev rätt OK, faktiskt, men delaminerade efter en säsong. Jag hade inget vakuum, så limningarna blev väl sådär.
Samma sakund jag får tid och plats kommer jag ta upp min brädbyggarkarriär igen, men några fler snowboardar blir det nog inte.
-
Jag köpte min första räda av Delfs i början av 90-talet ca. Det var faktiskt hans första helsandwich, en lätvindsvåg på 260*57. Senare samma år köpte jag en epoxibräda emd enbart bottensw, 250. Efter detta beställde jag min 245:a (som är den bästa bräda jag haft) och och något är senare en lite större, men i mycket likadan lättvindsvågis.
-
Den 245:a jag pratade om tidigare var också en Two Field (med min design och Delfs konstruktion). Jag fick denna bräda hösten 93 och seglade på den som huvudbräda till och med sommaren 2000 då den slutligen delaminerade. Under tiden fick den vara med om mycket, bland annat tre urkörda fenboxar (stenarna i Åsa…) . Fån början vägde den klar under 6 kilo, men blev förståss för varje fenboxreparation lite tyngre.
Det intrassanta med brädan är att trots att den rimligtvis försvagaden av alla fenboxinducerade läckage fanns inte en buckla i den. Inte heller ennenda spricka. Jag tappade den till och med från busstaket i asfalten , rakt ned på tailen, utan mer än att lite färg lossnade. Jag har aldrig sett, eller ens hört talas om, en så välbyggd bräda.
Att Delfs flyttat är vekrkligen tråkigt. Jag har i och för sig pratat lite med honom på telefon och frågat om hur han gick till väga med sina byggen. När jag får tid (troligen inte inom den närmaste tiden alltså) planerar jag att själv börja bygga lite).
-
Precis, tunn och platt, men med lite extra bredd i tailen, det är min melodi.
-
Det finns nu för tiden många riktiga vågisar för stora personer, kolla bara på t.ex. JP’s utbud. Jag tycker nog du skall ha minst 90-95 liter på en lättvindsvågis om du är hyfsat duktig eftersom det inte verkar som det är någon ren hårdvindsbräda du söker.
Skall du köpa en ny bräda kan du ju också titta på custom. Varför inte kolla med Dunkerbeck’s märke, Proof.
Dunkerbeck är ju inte heller någon liten kille. Proof-shapern Carlos Sosa bör kunna svänga till någor bra till dig för bara snäppet mer kosing än en värstingseriebräda (på köpet betydligt lättare också).Tänk dock på att man klarar sig med mindre och mindre reservvolym desto duktigare man är, så det är inte säkert att Dunkerbecks egen ”upp till 6.8”-bräda blir bäst.
Även JP-shapern Richard Green bygger custom på Maui (V2Max) och sägs göre grymma stora brädor. Han har faktiskt shapat lite åt Proof också, händelsevis.
-
Fan – du kan ju teoretisera du med, Staffan.
Jag håller med om att brädans tjocklek påverkar en del, men sedan sandwich kom är det lite mindre intressant. Äggskalsprincipen tror jag dock inte mycket på. De flesta skadorna i laminatet kommer från ”punkt-tryck” på en så liten yta att välvningen knappast har betydelse.
Att flexen hos brädan spelar roll är dock helt sant. Jag hörde till exemple att HT lade ned mycket tid på att få sina seriebrädor att mer likna custom i känslan. HT’s seriebrädor byggs på Cobrafabriken, och tydligen (enligt de rykten jag hört) valde man till slut en flera år gammal lay-up som var mindre styv och mer liknade HT’s custom i flexet.
När det gäller standardbrädor har jag en känsla av att man länge satsat på hårda skal framför ren brottstyrka och slagstyrka. Man vill till varje pris undvika bucklor, som ju ger sken av en sliten och tråkig bräda. Därför kör de flesta med väldigt mycket sandwich, ofta dubbelt SW-runt om, men inte så mycket väv. Med tjock SW for man också en styv bräda (”väggtjockleken” påverkar styvheten mer är totala ”diametern”). Det verkar dock som fler och fler jobber lite mer målmedvetet med förhållandet flex, slagstyrka, brottstyrka mm. JP har till i år t.ex. infört trä-däck (som Starboard kört länge). Lite förenklat ersätter man både ytttre sw-lagret och yttre laminatet med ett lager trä. Trä är ju ett i sammanhanget lysande material, det har mycket hög slagseghet (ingen väv över som kan spricka), en jämfört med sw-skum överlägsen draghållfasthet och slutligen betydligt bättre brottöj än fiber och sw. Jag skulle tro man kan bygga lite flexigare brädor utan risk för brott med trä-metoden.
-
Jag tror (egentligen vet eftersom jag haft den här sortens bräda länge) att ”min” onshorebräda är rätt allround för sverigevågor. Min favorit i genren var 245*52, tunn och med platt däck, man ganska fylliga kanter i tailen. Dessutom var tailen hela 35 bred. Den brädan funkade bra från 5.7 och nedåt för mig trots att jag skulle tro att volymen låg strax under 70 liter. 5.7 funkade verkligen och kändes inte alls på gränsen, men jag provade aldrig med större.
En poäng med brädtypen är att den skall vara liten. Den är inte tänks som freestylesubstitut för lättvind utan verkligen som vågis. Kanske blir den lite vär svårkontrollerad i fullt 3.7-drag jämfört med en sideshorebräda, men jag har ändå flera gånger, i just 3.7-väder och cross on i Lejet, Apelviken och till och med Åsa, önskat mig min gamla 245:a tillbaka för att den höll farten så mycket bättre upp på vågtoppen.
Vill man köra från 3.5 till 7.0 tror jag man behöver två bädor. Jag ser ”min” onshorebräda som den lilla av de två, även om man givetvis skulle kunna göra en variant som tålde 7.0. Som du säger är det då i allmänhet inte så mycket vågor och jag tycker en ren freestyle eller WF kanske är bättre. Sedan är det givetvis ingen skarp gräns mellan onshore- och sideshore-brädtyperna och man behöver ju inte ha en allt för extrem onshorebräda om man inte vill utan kan med fördel välja en kompromiss (kolla på Starboard Acid 70 eller föregångarna Wave249/Surf70, t.ex.).
När det gäler välvda däck är det nog en smaksak. Det finns två anledningar till välvt däck. 1. Man vill ha in extra volym med bibehållna kanter. 2. Man vill ha en bekvämare ståyta. Själv tycker jag för det andra inte att det blir bekvämare utan gillar att stå på ett platt däck bättre (även bak). För det första tycker jag att den extra totala tjockleken man får genom att lägga till volum längs brädans mittaxel ställer till med problem med känslan. På tjockare brädor får man sämre ”vattenkontakt”. Jag tror faktiskt att tjockleken i sig bär en del av ansvaret till att en del brädor blir väldigt jobbiga att segla överiggade (med 5.0 och nedåt) på. Både fötter och mastfot kommer liksom längre från vattnet och jag tror detta gör brädan mer svårkontrollerad. Samtidigt som min gamla 245:a hade jag en nästan identisk bräda fast tjockare (mer välvd, inte tjockare kanter). Den var inte alls lika skön att segla även om de kanske extra 10 litrarna var praktiska när man sjönk igenom. Personligen offrar jag alltså hellre lite volymreserv för bättre känsla. När man vär rör sig har man i stort sett ingen nytta av mer volym, bara av fetare kanter. Att hålla brädan tunn relativt kanttjockleken är en del av det brädkoncept jag tänkt mig. Om mina teorier stämmer kompenserar man för den orolighet som den bredare tailen (med sina lite tjockare kanter) ger med den extra kontroll och känsla tunnheten ger. Det är nästan precis tvärtom som på de ”gamla” Mistral/Naish som ju var otroligt tjocka och välvda.
OK, nog teoretiserat för denna gång…
-
Bra inlägg, Staffan. Här kommer min (långa, långa) syn på det hela.
Först och främst vill jag säga att jag är rätt lätt, ca 65 kilo. Jag är inte helt säker på att man kan så att säga extrapolera seglarvikter, brädstorlekar och seglingsegenskaper hur som helts, även om det kanske går ibland och inom vissa gränser.
När man börjar prata vågbrädor är först kanske bra att kan fundera på vad man menar med vågsegling. De flesta är överens om att det är vågridning, hopp och möjligen trickning. Vad man skall optimera brädan för beror på seglarens preferenser och seglingsställets beskaffenhet. När det gäller vågridning finns dessutom ett helt gäng underavdelningar. Är det onshore eller sideshore, rider man huvudsakligen backside eller försöker man till varje pris rida frontside (även i cross-on). När det gäller frontsideridning finns dessutom väldigt mnga olika stilar, dels på hur man står på brädan (mycket framfot ala’ Polakow eller mycket bakfot ala’ Robby Naish) men också i hur man ”kommunicerar” med vågen (låter seriöst, eller hur). En del satsar på att komma maximalt vertikalt inför toppsvängen, en del satsat på kraft i toppsvängen, en del försöker lägga svängen så sent som möjligt och på så kritiskt ställe som möjligt och andra satsar på mycket luft. Givetvis försöker de flesta göra lite olika saker, men oftast urskiljer man ändå vissa preferenser.
Slutligen, vilken nivå man är på i sin vågridning spelar också roll. Det avgör både hur mycket kraft man klarar av att lägga på i (botten-)svängarna samt hur fort man rider. Är man lite mer nybörjare på vågridning har man fullt sjå att få sväng på brädan och undvika att få backvind i seglet på vågtoppen och har inte så mycket tid att fundera på exakt hur man vill lägga svängen. Just vad man vill göra med sin vågsegling – vilken stil man har – är något som jag tror kommer ganska sent.
Allt detta kommer påverka hur den ideala brädan ser ut. Om man vill kan man dela in vågbrädorna i olika klasser, säg vågfreestyle (WF), allroundvåg och extrem sideshorevåg. Jag skulle vilja ha en klass ”onshorevåg” också, men mer om detta senare.
WF har, som Staffan sagt, klara referenser till freestylebrädorna. Jämfört med rena vågisar kan de har kanaler i fören, lite fetare kanter (speciellt i brädans mitt-del), rakare rocker generellt och ingen eller lite tailkick.
Sideshorevågisarna har i regel för sin volym tunna kanter, lite mer v, ganska mycket bottenkurva från masten och bak (men iblan lite mindre i fören) och är ganska smala, framför allt i tailen.
Allroundvågisklassen är svårast att definiera och många märken vill plocka in sina brädor i den här klassen. En för tillfället lämplig definition är att det här är brädorna som inte är WF och inte extrema sideshorebrädor.
Det jag tycker mig ha märkt är att sideshoreattribut blivit mer och mer populära. Dels har det kommit en uppsjö ”special edition”-, ”competition”-, ”maui force/edition”-brädor från vart och varannat märke. Dessutom tycker jag att även allroundvågisarna har blivit mer och mer sideshoreorienterade på vissa sätt (jämför t.ex. gamla RRD Cult med nya dito). Det här är intressant. Kollar man t.ex. på vad den typiske, rätt duktige Varbergseglaren har under fötterna (förutom då eventuell våtskoinducerad fotsvamp) är det oftast något som jag skulle kalla sidehoreorienterat. Det är inte nödvändigtvis så små brädor, men ofta med rätt smal och tunn tail, hyfsat tunna kanter etc. Det är i och för sig inget direkt fel med det. Den här sortens brädor är i någon mening extrema, men i en annan (och i sammanhangat mer relevant) mening är de väldigt lättkörda. Visserligen tar de inte så bra höjd, planar inte direkt tidigt coh så, men de är väldigt lättkontrollerade när det går fort och är shopigt och är väldigt ”loose”, dvs lättsvängda. Nivån på vågridningen i Varberg har stigit rejält de senaste åren och man ser nu många som åker och rider frontside mm. Dock är det så med just Varberg (och de flesta andra ställena i Sverige också, tror jag) att det inte blir så stora vågor förrän det blåser rejält. En hel del seglingen på dessa vågbädor företas alltså i ganska mycket vind, typiskt i cross-onshore eller onshore. Därför är planingegenskaperna inget som stör och höjdtagningsförmågan inget problem heller. Dock har man stor nytta av kontrollerbarheten och lättsvängdhaten. Det är det här jag menar med att denna typ av brädor är lättkörda – de är lättkörda i sådana här förhållanden. JP körde förra året med en slogan – ”For winners and beginners”. Det låter som en paradox, men i min mening är det alltså helt korrekt. En hyfsat radikal sidehorebräda som funkar utmärkt till en maui-hotshot är kan också vara utmärkt till en ”nybörjare” i t.ex. Varberg.
Alltså är det bra att ”medelbrädan” i Apelviken blivit mer sideshoreorienterad, eller?Det som jag kan tycka – men jag är kanske ensam här – är att den här typen av sidshoreorienterad brädor är för lättkörda till priset av att inte ge tillräckligt mycket tillbaka. Även om man har bra drag i 4.2 så är sanningen den att vågorna i t.ex. Apelviken aldrig blir direkt snabba och att det sällan blir riktig sidvind. Även om det går väldigt fort på vägen in och farten fortfarande är rätt hög mitt i bottensvängen är vågtoppen oftast rätt avlägsen. För att komma dit för man ligga på sväng ett bra tag. I det här läget tycker jag att för tunna kanter gör det svårt att fortsätta hålla bra tryck på kanten i en lång bottensväng utan direkt tryck från vågen. Istället för att kunnt trycka på maximalt och accelerera får man stå försiktigt och balansera på den tunna kanten för att inte få ned så mycket kant att man sjunker igenom helt. Dessutom, när man väl kommer upp på vågtoppen är det inte direkt i överljudsfart och en smal tunn tail är inte bärig nog. Med lite fylligare kanter runt framstropparna (men inte för fylliga längre fram) och en lite bredare tail blir brädan i och för sig studsigare, mer svårkontrollerar och mindre loose, men å andra sidan går det att hitta mer fart i bottensvängen och dessutom har man mer valmöjligheter på toppen.
En annan för del med lite fylligare kanter och bredare tail är att man får (i allmänhet) bättre lättvindsegenskaper. Dels ger lite extra bredd, speciellt i tailen, tidigare planing och bättre hållning av planingen på ett mycket effektivare sätt en t.ex. mer volym (i centrum av brädan). Lite fylligare kanter ger också betydligt bättre höjdtagning när det går sakta (knapp planing och mindre). Med den här sortens design kan man alltså gå mer en hel del i dimensioner (volym, längd, delvis också bredd på mitten), behålla eller förbättra egenskaperna från knapp planing och uppåt (förutom för trickning där det är skönt med lite mer volym). Som ett extra plus får man då i små vågor en mer hanterbar och slashigare bräda. Alltså, den här brädtypen är bra både till sega vågor i cross-on, men också till små snabba vågor oavsett vindriktning. Kolla på de duktiga vågsurfarna – små vågor = små brädor (men med mycket yta i tailen och mycket kurva). Vindsurfing ställer visserligen många helt skilda krav relativt vågsurfing, men jag tror ändå inte jämförelsen är helt åt fanders i det här fallet.
Tyvärr finns det inte så många brädor av den typ jag pratar om på marknaden. Det finns dock en del som ser ut att vara mer åt det hållet. Jag tror ganska många skulle kunna utveckla sin vågridning genom att köra på sådana här brädor, även fast de kanske kräver mer till en början. En bonus är att genom att ha möjlighet att – och tvingas lära sig – lägga mer kraft i svängarna även i den typ av förhållanden man kör i oftast (hemma i Sverige) har med en hel del gratis när man kommer till snabbare vågor. Det är givetvis roligare att köra snabba vågor, cross-off och sideshorebrädor, men för att komma så nära som möjligt i sega Sverigeförhållanden tror jag den brädtyp jag gör reklam för är idealisk.
Varför körs det inte mer på den här sortens bräda då? För det första finns det inte så många att få tag på. Dessutom blir en sådan här bräda lite extrem, funkar till exempel inte som trickbräda. Sanningen är att ”onshorebrädan” (låt oss kalla den det även om segvågsbrädan skulle vara ett bättre namn) har ett användningsområde som är mint lika begränsat som en extrem sideshorebräda. Kanske kan det kännas häftigare att köpa den senare, som blir bättre ju bättre förhållandena blir istället för lite tvärtom. En annan anledning att inte köra onshorebräda är att Varberg, och många andra Sverigeställen, är kanske mest ett hoppmecka och lever man för maximalt höga hopp vill man givetvis ha maximal fart. Då tycker jag, precis som Staffan, att en vågfreestyle kanske är idealet. Den största skillnaden mot den brädtyp jag pratar om är nog en rakare rocker och mer volym (för ett givet vindregister), mer välvt däck (som jag inte gillar), men kanske lite smalare tail och möjligen snäppet tunnare kanter. WF ger tidigare planing och bättre ”glid” med andra metoder än ”onshorebrädan”. Jag tycker man märker skillnaden tydligast om man försöker göra en toppsväng med mycket kantiläggning på ren våg. Utan tillräcklig bottekurva har jag svårt att få till det. Svänger man mot skummet går det dock bättre, då kan man liksom ersätta bottenkurva med våld.
Givetvis finns det också ställen (även i Sverige) och seglarpreferenser som kräver helt andra typer äv brädor. Några av mina vänner har till exempel relativt stora Hawaiishapade sideshorevågisar med mycket centralt placerad volym som favoritsverigebräda. Smaken är som baken.
En sista poäng som jag vill få fram är att avsett vad man kör för brädtyp är det en bra ide att spendera tid på en något anorlunda typ. Själv har jag kör den typ av onhorebrädor jag beskriver i många år. I år har jag dock mest kört på en Proof med bl.a. extremt tunna kanter, dvs inte alls en onshorebräda i min mening. Jag har dock lärt mig troligt mycket av detta och, vill jag tro i alla fall, utveckalt min repertoar av svängar en hel del. Proofen är verkligen en superbräda, snabb, lättseglad och radikal, och jag tror jag lärt mig den rätt bra vid det här laget, men jag har nog ändå snarare befästs i min tro på ”onshorebrädan”.
-
Du får köpa min till rätt pris. En superlätt 99 i bra skick, shapad till Vidar Jensen. Otroligt snabb i vågridningen (och rakt fram). Annars beställer man snabbt och lätt direkt från Proof, http://www.proofboard.com, eller nå’t
-
Det är en bra ide, men jag tror det är rätt mycket jobbigare att agera redaktör än att lägga in inlägg på konfen då och då, även om de är långa och många. ”Redaktörsjobbet” är ett betydligt större engagemang eftersom det förutätter någon typ av kontinuerligt engagemang. Posta på konfen är ju mera av ”stundens ingivelse”, något man kan göra när inspirationen på jobbet tryter etc.
-
Bra jobbat, Masse.
Jag har själv varit i Guincho 5 gånger och det har gått åt en hel del prylar. Första året (92) gick två sprillan kolvågmaster, två andra master, ett segel, en bom och en bräda. Det blev dock mycket bra segling också och kraschade prylar är ju ett bevis på att man satsar (…eller timar shorebreaket dåligt).
Hur som helst, man lär sig shorebreaket efter ett tag och den ofta byiga och mycket starka vinden är också lärorik. Guincho är hårt. När man kommer hem känns det faktiskt som om vi har en annan kvalitet på vattnet här – mycket mjukare.
-
SO kan bli bra i Lejet, viken söder om Apelviken, men det fån kanske vara lite mer vind är 13 för att vågorna skall orka vrida in. Syd också bra i Lejet.
