ola-h
Forumsvar skapade
-
Jag är inte säker på att alla Northmaster tillverkas av Exel, men jag kan ha fel här. Deesutom har ju Exel inte bara köpt märket Fiberspar utan också maskinerna, så man kan ju tänka sig att Fiberspars master åtminstånde en tid till kommer att vara tillverkade på Fibersparvis och kanske inte ens i Finland. Däremot vet jag att vissa NP-master från och med i år görs i Exels (original)maskiner i Finland.
Ola H.
-
Jag tror nog segeltillverkarna har väldigt mycket att säga till om när det gäller mastspecifikationer om de vill. Jag tror inte heller att det är deras önskedröm att behöva börja med nya master (RDM). Troligen kommer detta snarare från att RDM har visat sig mycket starkare i praktiken och att folk som kör i tuffa vågor inte gillar att köra sina superdyra lätta vågmaster stup i kvarten.
Jag är ingen mastexpert, men jag har en känsla av att de högprocentiga smala masterna är betydligt starkare än motsvarande normala master och trots detta lättare än lågprovcentiga klassiska vågmaster.
Ola H.
-
Den kantiga, som i dagligt tal kallas 80-talarna (ca 81-90) är typ 3. Typ 1 är i princip 60-talarna (-68 ca), typ 2 70-talarna och den modellen som finns nu är typ 4. Vätskekylningen kom 84, tror jag. Jag har 89 med superschysst inredning och ett fett takräcke som du får till ett bra pris. 80-talarna är ganska mycket rymligare är de tidigare modellerna. Egentligen är även de vätskekylda motorerna en utveckling av den urgamla grundkonstruktionen, på gott och ont. De sista 80-talarna är givetvis de mest genomarbetade även om 2.1-liters motorn (112 hk) har att visst rykte om sig att blåsa topplockspackningar.
Ola H. olahe@math.chalmers.se
-
Om du skall bygga en kite av wakeboardtyp, kör divinycell eller liknande rakt igenom. Om du skall bygga en lite tjockare, av surfbrädestyp, bygg i EPS (frigolit) eller styro och kör sandwich med divinycell/Airex. En tjock bräda helt i Divinycell blir för tung.
Ola H.
-
Smala master har funnits i princip hela 90-talet och har, av vissa, hela tiden ansetts starkare och bättre. Problemet är och har varit att inte så många (om ens några) har sytt segel specifkt för RDM. Jag vet inte hur det är med Ezzy nu, men förra året klagade Windsurf i sitt test på att den medskickade smala masten inte verkade passa optimalt till Ezzy-seglet. För att det hela skall bli optimalt måste man nog helt enkelt ha smalare mastfickor som då inte kommer funka med vanliga master (och givetvis från början designa seglet till rätt mastkurva). Till de smala masterna behövs också nya mastförlängare och kanske nya bommar (eller kör man med adapter?). Det blir rätt dyrt det.
Powerex har iochförsig någon kombinationsvariant, som börjar normaltjock och sedan smalnar av. Det kanske kan vara något.
Ola H.
-
Jag ser inte direkt varför en bredare bräda skulle bli ömtåligare. Kanske menar Kevin att det i praktiken blir mer problem för att dessa superbreda paket kommer ”sticka ut” för mycket i lastrummet och behandlas mer omilt av flygpersonalen.
När det gäller ren brottstyrka (som kanske inte är det mest relevanta i detta sammanhang) bidrar större bredd till högre styrka, om än i mindre grad än större tjocklek.
Ett potentiellt problem är dock större fenor. Även med djupa boxar blir det otroliga belastningar på brädan. Tillverkarna borde titta på speciella förstärkningar som leder krafterna från fenan till där man har fötterna. Som det ser ut nu skulle jag gissa att man kan få problem med utmattat sandwichskum på vissa ställen som resultat av att brädans akter flexar i ”vridled”. Det vore inte så jättesvårt att konstruera ett kraftupptagande ”skelett” för att hantera dessa vridkrafter.
Ola H.
-
Vågbrädor kan vara tröga på olika sätt. En del är liksom ”snabbtröga”, dvs de känns inte tillräckligt snabba ens när man väl har full planing. Dessa brädor kan trots detta t.ex. plana tidigt. Andra vågisar kan vara ”långsamtröga”, dvs de klarar nästan inga sidokrafter, tar ingen höjd och funkar egentligen inte alls i det undre planingsregistret. Dessa brädor kan trots detta funkka superbra när man bara har drag nog att få riktig fullplaning.
Många (bra) vågbrädor har någon (i värsta fall båda) av dessa trögheter, om än i mer eller mindre grad. Långsamtröghet beror i allmänhet på en saml tail med lite volym i och tunna kanter. Snabbtröghet beror i allmänhet på mycket rockerkurva och mjuka kanter.
Gillar man att försöka rida sega Sverigevågor i lätt vind är kanske brädtypen som kan kännas snabbtrög bättre. Gillar man att alltid ha maximal fart (och gärna tar så stort segel som möjligt) satsar mer på hopp än vågridning är nog brädtypen som kan vara snabbtrög bättre. Givetvis finns en hel del kompromisser, men de flesta ligger mer eller inre åt något håll. Har man ingen tröghet alls har man också tummat på manöveregenskaperna. Det är så att säga så man kommer från en riktig vågbräda till freestyle-våg (jämför t.ex. Mistral Wave-Score).
Personligen gillar jag brädtypen som tenderar att vara mer snabbtrög för Sverigebruk. Det finns inte så många utpräglade sådana här brädor på marknaden, kanske kommer RRD Wave Cult t.o.m 00 närmast (bred tail, rätt tjocka runda kanter, bra tailkick). Nya Wave Cult ser annorlunda ut och verkar vara mer av den andra typen. På samma sätt ser nya F2 255 lite mer snabbtrög ut och F2 Maui Project 8’6″ mer långsamtrög ut. Tar man snabbtrögheten till max kommer man till något som liknar Starboards Fish-brädor.
Här har jag fokuserat på olika trögheter, vilket låter lite tråkigt. Min poäng är att vågbrädor som är riktigt bra på något (säg t.ex vågridning på sega vågor i lite vind) oftast blir dåliga på något annat (t.ex. snabbtröga). Att välja bräda är att fundera ut vilka ”dåligheter” man inte tål och relatera till vilka
”braheter” (nyskapat ord) man vill ha.Ola H.
-
Alla segeldesigners och alla märken har ju sin egen lilla ide om vad de olika segeln skall kunna så alla uttalanden blir mest principiella. Hur som helst, ett freestylesegel behöver bra drag i det undre vindregistret och lätthanterlighet över hela vindregistret. Dessutom behöver de vara lätta. Några segelmakare tänker också på ass seglen skall funka bra clew-first och tightar därför upp akterliket lite.
Vågsegel behöver vara starka och lätthanterliga, men nästan alla märken har minst två olika vågsegel som har olika känsla. Lite förenklat kan man säga att en typ har fantastiska manöveregenskaper, bra bottendrag och pumpbarhet men blir snabbare ”topptunga” i det övre vindregistret. Dessa segel är ofta också rätt trimbara. Den andra typen har mer twist, en hårdare profil och bygger liksom lätthanterligheten mer på stabilitet och aerodynamik än mjukhet. Den här sortens segel får i allmänhet större vindregister på samma trim.
I någon mening ligger nog freestylesegel mellan de båda vågsegeltyperna.
Vilket segel man skall välja beror lite på vilken storlek man är ute efter. Nuförtiden är säkert segelmakarna bra på att få alla storlekar bra, men i praktiken utvecklas nog ofta vågsegel runt 4.2-5.3 och freestylesegel runt 5.8-7.0. Skall man köpa en 5.7:a och inte tänker använda den till lättvindsvågsegling i stora vågor (så vitt jag vet sällsynt i norra Bohuslän) är nog ett freestylesegel kanske bättre. Gäller det däremot segel ned mot 5.3 skulle jag välja ett vågsegel av lämplig typ.
När det gäller märkan är det mesta egentligen bra. Olika designers läser dock designproblemen på helt olika sätt. T.ex. använder North och NP helt olika metoder för att stabilisera sina segel och detta gör att man måste rigga dem på helt olika sätt. Detsamma gäller alla andra märken. Vilket man skall köpa beror på vad man gillar och vad man får bra pris på. På marginalen kan olika segel skilja sig mycket åt men i praktiken ”duger” de flesta segel åt de flesta seglare. Trimmar man dem rätt är de flesta segel, som sagt, bra.
Ola H.
-
Om ni håller till på ett ställe med någorlunda mycket vind, och aknsek till och med lite vågor ibland, är det antagligen bra att satsa på en freestylebräda. Eftersom personen i fråga är så lätt är det ingen fara att gå ned lite i storlek. Vikten gör extremt stor skillnad när man skall lära sig på en liten bräda. Min fru klarar sig t.ex. utmärkt på min 255:a, medan en kompis som som mig väger runt 67 kg får storaproblem, trots mer styrka.
Är man väldigr entusiastisk, får mycket och bra hjälp och håller till där det går att träna beachstarter kan man säkert börja på en bräda ned mot 90-95 liter. Givetvis blir det lättare med lite mer volym. En Mistral Score 111 tror jag skulle funka kanon. Jag tror fler nybörjare tycker manöverbarhet kommer skyhögt före fart när det gäller egenskaper att prioritera. En freestylebräda är tillräckligt snabb och planar tillräckligt tidigt OCH är lättsvängd. Tänk på att när man väl lärt sig plana, vattenstarta och använda stroppar och sele är det rätt lång tid man tränar i huvudsak gippar och sån’t.
Till en sådan bräda kan man köra segel från 4.5 till kanske 7 kvadrat. Freestyle (eller freemove typ NP Jet) eller vågsegel är nog bäst. Börja med en schysst 5.7:a med en bra, lätt mast, sedan kan man utvidga med 4.7 och 6.7 om man vill.
Ola H.
-
När det gäller mina egna sjuka preferenser för liten utrustning kan jag säga att detta endast gäller just vindsurfingbrädor. När det gäller exempelvis skidåkning är det riktigt biffiga grejor som gäller för mig. I pist kör jag på ett par tvåhundratrecentimeters riktiga racinglagg, handgjorda för storslalom på WC-nivå, och förhoppningsvis dimper ett par superfeta (118-83-106) 198:or för lite mjuk snö och telemark ned hos mig nästa vecka. Det är till de här spetten man behöver de extra kilona ben. Tre kilo extra lär nog tyvärr inte rendera några ljudliga uppskattningsbevis från sviktbombningshejarklacksektionen.
Jag vet inte om någon psykolog kanske kan finna förklaringen till varför mina vindsurfingbrädor blir mindre men mina skidor större? Kan det vara rent trots?
Ola H.
-
Jag är 175cm lång och tränar egentligen rätt hårt, dock endast ben (+rygg) eftersom det behövs efter mina knäskador. Faktum är att jag nu i vinter lyckats närma mig 67-68 kilo, men att komma över 70 skulle var svårt för mig, tror jag.
I lättvind är det ju dessutom inte helt fel att vara lätt.
Ola H.
-
På Quatros hemsida står inget om deras nya seriebrädor, endast om de gamla japanproducerade. Någon postade dock en spansk länk med lite information och bilder för ett par veckor sedan. Prova sökfuntionen på konfen.
Quatros seriebrädor shapas både av Sean Ordonez och Keith Teboul. Keith är ju lite känd för att bygga och köra små brädor. Han är nog själv i min viktklass.
Tabou är för övrigt snarare ett franskt custommärke. Shapern heter så vitt jag vet Fabien Vollenweider, eller nå’t
Ola H.
-
Testa dem eller läs de tester som vissa surfmag gjort (och ta dem sedan med lagom mycket salt i nyporna). Så vitt jag förstår är dock just Hokua ett lite speciellt segel. Det är ju rätt få som använder endast fyra lattor numer och Hokua är ju också i rakt nedstigande led arvtagare till Robbys gamla icke-genomlattade Gaastra Wavefoil. Gissningsvis har även Hokua egenskapen att det går att släppa av på draget utan att tappa det helt medelst att skota ut lite (till skillnad från andra on/off-segel). Dock lär ju inte egenskaperna när det blir överriggat vara direkt marknadsledande. Det är dock säkert bra bottendrag och manöverbarheten och vikten lär ju också ligga bra till. Gissningsvis alltså, som sagt.
Tro inte att jag inte rekomenderar segeltypen. Tvärtom, jag kör själv 4-lattat (Core) och tror i allmänhet att många vågseglare inte vågar välja känsla framför rakt-fram-prestanda. Det kan dock vara bra att veta att Hokua ÄR ett lite nischat segel innan man köper.
Ola H.
-
Det blir liksom samma sak fast tvärtom. Mer precist, liksom en 85 litare gjord för en medelgod 75kiloseglare inte blir radikal för dig blir en 245 gjord för t.ex. supervågor eller mycket vind och 75 kilo inte bra för mig, trots att den är lagom i längd/bredd. När det är riktigt bra förhållanden blir ju en sådan bräda för stor för mig (motsvarar typ en 85-liters/255 för dig) och när det är risiga förhållanden vill jag ha en annan typ av design i den storleken.
Jag håller med om att det kommer fler och fler utpräglade vågisar. Samtidigt finns mer allround och lättseglade brädor kvar (och blir bättre). Dock tycker tycker jag att det verkar som seglare från 75 kilo och uppåt, även upp mot 90 kilo, har det bättre förspännt.
Antagligen skulle jag tycka t.ex. en JP 244 var superskön i praktiken. Skulle jag köpa en bra kompromissvågis skulle det nog en sådan eller en 247:a vara utmärkt. På grund av mitt sjuka intresse för brädor vill jag dock optimera saker och ting genom att ha två vågisar, båda mer utpräglade til repektive specialområde. Det är då det blir svårt med min vikt (ca 65). Nu när Quatro kommer med seriebrädor blir det kanske bättre. De har en 239 i produktionen som ser rätt radikal ut.
Ola H.
-
Om jag minns rätt provade jag som 7-8-åring, runt 78. Den fullstora brädan och bom en bit högre än vad jag kunde nå gjorde det hela för svårt. På riktigt började jag nog sommaren ’80, när jag skulle fylla 9, på en Prosurfer. Jag har alltså vindsurfat drygt 2/3 av mitt cirka 30-åriga liv. De brädor jag kört på är:
Prosurfer II, Marlin Red, Marlin Silver, Marlin 007 (240cm!), Tiga Slalom, Virvelvind 247, CLS 250, Two Field 250, 260, 245 (egen design), 257 (egen design), CLS 235 (egen design), CLS 255 (egen design) och Proof 249.
Den bästa brädan var nog Two Field 245.
Genom åren har också en del segel avverkats. Det sämsta var ett ITV 5.15 med säker 7-8 lattor, varav en på tvären genom skothornet. Problemet var att maststrumpan var så trång den inte kunde rotera runt masten. Man fick i princip redan vid riggningen bestämma på vilken bog man villa ha bra aerodynamik. Favoritseglen är nog (”relativt tidsåldern”) Gaastra slalomfoil 5.7 från runt 87, med smal maststrumpa och två cambers i utskurna hål. Supermjuk rotation. Detta var att av de första så kallade ”luff-strip”-seglen. NP Core som jag kört senast är också favoriter, speciellt 4.4. Ett annat intressant segel jag haft är Gaastra Wavefoil 2.7 88 som jag köpte iförd våtdräkt en blåsig dag i Varberg ’89 när 3.4:an blivit för stor.
Ola H.
