ola-h
Forumsvar skapade
-
Men jag tror inte Aerons beslag lirar med Hots bommar, rent diametermässigt. Eller?
-
Mina nya bommar har jag inte ens fått en, men genom åren har det ju blivit ett å annat beslag att jämföra med. Och det som jag egentligen tyckte gav den mest direkta känslan var faktiskt Aerons original med ”plastflärp” (ala Fiberspar original), dvs inge leder och grejjor som skall öppnas och stängas där fram.
Fast jag har iofs inte kört t ex Mauisails som ju många gillar, eller nya Aeronbeslag heller för den delen. Du har möjligen inga Streamlinedbeslag (rdm) ligger och skräpar, Jeppe? Har två Hotbommar som jag gillar kurvan på som skulle vara bra kandidater för en uppgradering.
-
mes;655699 wrote:Ah…här kommer några fler. Det var första gången jag testade autofocus med 6 bilder per sekund. Det var klurigt vid hoppen att följa med med AF…jag körde spotmätning och så fort jag hamnade utanför seglet satt fokus på de fina husen i bakgrunden…får träna mer på det hele…
Ett bra trick som för de flesta ger fler skarpa bilder per serie är att ställa in kameran (om det är en canon) så att autofokusen är kopplad till en av vid tummen. Du följer man skärpa med tummen intryckt tills det är dags att ta bilderna. Då släpper man och slipper jagande af under själva serien. När det gäller vindsurfing rör sig oftast inte motivet så mycket under själva serien.
Ett litet tips bara…
-
Jag tror den stora grejjen är frambeslaget som helt enkelt ger en mycket mer direkt koppling till masten jämfört med alla andra frambeslag jag kört. Det ger en mer direkt känsla i hela riggen. Sedan är ju resten av bommen också bra. Skön kurva. Bra och extremt lätt bakbeslag. Hela bommen känns också lätt, tycker jag.
-
Cool att Ingrid som vann damklassen också spöade alla killar utom en i herrar/amatör.
-
Vart bär det av?
-
Örebro var först i Sverige med sommar 2011…
-
Jag tycker tjejen i solstolen avpolleterar trixxaren på att imponerande naturligt sätt.
-
HELT sjukt.
-
Nej som sagt, inte vidare radikalt. Och som vanligt blir det ännu lamare på film än om man plockar ut lite bilder (men det som syns på filmen som inte syns på bilderna är hur tight ingången till bottensvängen är). Men personligen tycker jag faktiskt ändå att det är värt att rida skvalpet. Får man till svängarna är känslan ändå där. Och även en dag som den ovan: helt plötsligt dyker det upp en lite större våg som man träffar lite bättre och så blir det lite action trots allt. Det är också en inställningsfråga att helt enkelt alltid försöka göra det bästa av situationen oavsett om det är knähögt skvalp på västkusten eller en och en halv mast på Maui.
-
Ja, Oåxen visst spelar framhänget i clewfirstpositionen en stor roll och denna typ av bottensväng, men själva ingången är också något speciellt jämfört med den mer traditionella där man vinklar om (skakar) dtl redan på toppen. Jag tror tricket handlar mycket om just ”commitment” och att hålla sig väldigt nära vågen så man inte blir kvar i utskotningspositionen för länge.
Jag hittade en filmsnutt just från dig Oåxen där jag försöker mig på samma typ av sväng. Det är dock endast knähöga vågor och extremt lätt vind (Mats O är ute och SUPar i bakgrunden) så det blir inte så radikal, men principen är densamma. Kanske har kan du plocka fram klippet, gärna både i fullspeed och slomo. Se framegrabs nedan.
-
Jag hittade faktiskt en bildsekvens på min HD på just Kevin Pritchard i onshore Guincho som utför det jag pratade om ovan. Helt OK fart, dynamik och läppsmack för att vara onshore, om ni frågar mig… Trots skakavsaknad.
-
Så sant, så sant med ”skakningen” (som jag visserligen aldrig förut tänkt på som en skakning utan snarare en slags ”omriktning” av brädan).
Fast det finns också personer som i vissa fall kan komma undan utan denna skakning. OM man har tillräckligt stort förtroende för sin bräda så kan man ibland i mycket onshore helt enkelt speeda längs vågen högt upp (abckside) och sedan helt utan skakning/omriktning bara droppa rakt in i en hård sväng. Det är det här t ex Kevin gör så bra (har sett det i onshore Guincho). Han börjar lägga ned seglet, överskota lite och helt enkelt göra en hård seriös inledning på bottensvängen redan direkt från backsidespeedningsläget högt uppe på vågen. Sedan driver han från det läget sig igenom hela bottensvängen och någonstanns mot slutet blir det en lite mer utskotad variant. Det som är riktigt svårt med det här är att man har en sjudjälva tryck i grejjorna och väldigt hög fart när man passerar ”apex” på vågen, dvs i vågdalen där vågens kurva är som störst. Det blir liksom stark dykvarning eller i alla fall risk att man liksom kör fast sig. Men om man medelst lite mjuka knän lyckas ta sig igenom får man också med sig mycket fart. En fördel är att man kan komma väldigt tight på vågen, eftersom man gör så mycket av svängen så tidigt. Man tappar också mindre höjd och får man till det kan man nästan först göra en liten backsidesväng på en sektion gå ut bara någon meter på den rena vågen framför och sedan gå direkt in i sväng och komma tillbaka och smacka samma sektion frontside som man nyss var på backside.
-
Det är liksom tre saker i spel. Framåtlutningen, in/ut-skotningen och inåtlutningen. På det stora hela är de oberoende. Hur de tre kombineras ihop är dels en frågan om ren förmåga men sedan framför allt om personlig stil och om förhållanden.
Framåtlutningen är nästan alltid bra. Brädan stabiliseras och man kan generera/hålla mer fart eftersom man får ner mer rail. Enda gången man ser duktiga seglare undvika att lägga i mycket rail är när de liksom ”fadar in” i en lite ”pop-aktig” airial, dvs inte riktigt går ner i bottensvängen utan bara siktar direkt mot läppen. Josh Angulo måste vara kungen på detta. Annars är det nästan bättre bottensvängar definieras av mer rail. Och seglare som vill köra tightare liner väljer helt enkelt brädor mer mer rocker. j
In/utskotningen handlar mest om när i svängen man vill ha power i seglet. Många vill ha lite ”lugn och ro” precis när de går in i svängen och överskotar därför seglet i början. Levi gör t ex en sådan rörelse, men skotar sedan ut och låter segelpower liksom hjälpa till att dra honom runt i svängen. Robby Naish (i lite större vågor) gör en rätt extrem variant med inskotning genom största delen av svängen. Kauli överskotar också kort i början och använder sedan segeldraget snäppet mer än t ex Levi. En variant är Scott McKerchers stil. Han öppnar upp seglet lite tidigare och låer en del av segelkraften generera fart i botten av bottensvängen, snarare än att generare lite extra kraft för att driva runt brädan tillbaka mot vågen. Ju mer offshore det blir, desto lurigare blir det om man tillåter seglet att generera drag genom svängen. Är det mycket cross off är man nästan tvungen att hålla in seglet längre, tills man redan fått lite sväng på brädan tillbaka mot vågen. Annars driver trycket i seglet snarare brädan längs med vågen än upp mot läppen. Det här en den detalj jag själv ofta har svårast att anpassa mig till när jag kommer från Svenska cross on till cross off-förhållanden på Maui. Är det lite cross on finns som Jeppe skriver två varianter. Dels den när man väljer att genom hela svängen hålla seglet aningens utskotat. Sjukt svårt att göra bra – ofta leder det till för mycket tryck och en kilometerlång bottensväng. Calle N är mycket riktigt en av de som kan det. Tricket är mycket att OCKSÅ plocka fart från vågen så att man helt enkelt inte får lika mycket segeldrag. Dessutom måste det ju ske med visst framfotshäng för att funka. Danny Bruch är en av mina favoriter när det gäller den här stilen och en kille som Kevin Pritchard (i onshore) gör det också grymt (och lyckas kombinera det med en lite överskotad/nedlagt svänginledning högt upp på vågen). Den andra varianten bygger mer på snabbare ingång i svängen där man försöker plocka med sig så mycket fart som möjligt och sedan en mycket kortare fas när man öppnar upp seglet och driver/vrider upp brädan (som Jeppe beskriver). Delvis är det en stilfråga och jag har nog mest kört den senare varianten, men på senare tid har jag märkt att jag glidit över mot den första varianten i vissa lägen eftersom det helt enkelt kan bli väldigt effektivt när man får till det.
Oavsett vilka tekniker man kör tror jag en av de viktigaste sakerna är att alla de olika rörelserna att liksom bli en enda lång sammanhängande rörelse. Det finns en slags rytm i det hela som är svår att beskriva med som om den infinner sig känns väldigt tydligt. Några mentala bottensvängar per dag skadar nog inte – och gärna med lite handviftningar som förstärker realismen.
Det som är bottensvängen i dig är bottensvängen även i andra skrev väl Ekelöf?
Inlutningen. Inlutningen har också två sidor. Dels när man mest lägger ned seglet utan att göra så mycket annat. Men poängen är egentligen att lägga seglet inåt för att också kunna flytta över kroppstyngden och få mer tryck på railen. När det görs som bäst kombineras det med lite överskotning i inledningen och seglaren lägger ned seglet och lägger över kroppstyngden (ofta kombinerat med att händerna flyttas bakåt på bommen) några ögonblick innan man lägger tryck på brädan. Det hela motsvarar att man ”skickar ut” en slalomskida långt från kroppen för att få upp den på kant strax innan man faktiskt lägger tryck på skidan (i motsats till att liksom falla in i sväng öka trycket på skidan och mängden kantning samtidigt).
-
Jesper B;652394 wrote:…Den förstnämnda typen är samma teknik som en cut-back utan air, bara osedvanligt vältajmad.
Jesper kan även förklara det hela i bilder:
