ola-h
Forumsvar skapade
-
Mats_O;646525 wrote:Jag håller med alla, he he, alltså att mer än egenvikt plus 10 liter är mest av ondo. Däremot är det ju så att många väger 90-95 kg och då landar man på 100-105 liter. Och där verkar det verkligen inte finnas någon vågbräda på marknaden så jag tror att det finns ett hål att fylla och att den som fyller det kan kapa fina marknadsandelar. Och i min värld är det skillnad på vad tex en 85 liters vågbräda ska prestera om den används som lättvindsvågis av en räka eller hårdvindsvågis av en tungviktare. Just detta har jag nog aldrig sett diskuteras.//Mats 75 kg
Helt klart. Och också klart att det sista gäller, dvs att en 85:an som lättvindare för en lättviktare inte borde se likadan ut som en 85:a som hårdvindare för en tungviktare (borde dessa av symmetriskäl kallas hårdviktare? Eller borde mycket vind kallas tungvind?). Ett av mina gamla favoritämnen, faktiskt (inte tung/hård-distinktionen utan relationel mellan bredstorlekar och seglarvikter). Men helt klart inget som produktionsbrädestillverkare vill låtsas om. Och i praktiken kan man hitta rätt bra kompromisser, men om jag skulle göra custom så skulle jag helt klart göra lite olika. Bland annat har jag märkt att om man som lättviktare vill ha en bred bräda för att tex få lite mer power i sega vågor så bör den vara kortare än vad som verkar funka bra för en tyngre seglare (med samma bredd på brädan). Och ju snabbare rocker, desto känsligare verkar detta vara.
-
Men så är det närmast dagligen på Maui med, senast idag och jag menar ändå att 15liter plus räcker mycket långt (själv går jag sällan öven några liter + ens när det är ultralätt). Sedan är det ju också en fråga om balans för att kunna guppa på mindre brädor, men jag tror det är ännu mer en fråga om vana och självförtroende. Men designen på brädan spelar stor roll också. Men kan lätt addera ”tio liter plus i guppkänsla” genom att justera rail och däckshape utan att egentligen ändra volymen. Och kör man mycket guppasegling menar jag alltså att det är bättre men en ”lagom stor” bräda som med lite extra inbyggda ”guppaegenskaper” än med en ultrastor bräda som egentligen är en usel guppare.
Jag menar inte att det är fel att skaffa en stor bräda om man känner att det hjälper en att ha roligare, men det finns en utbredd ide om att man MÅSTE ha 20-25 liter extra volym för att kunna guppa effektivt och DET är helt enkelt inte sant.
-
Tanken är som sagt en ”vågig fsw”. Kai var rejält skeptisk till att shapen skulla vara bra nog för spocks och andra liknande moves, men provseglade idag och kom in och meddelade med förvånad min att det faktiskt gick bra. Dock skall vi nog ändå biffa till tailen en lite aning – i nuvarande version blev den lite väl tunn, riktigt dtl vågselingsbrädestunn, faktiskt.
Men det var också upp mot mast i setten på Kahana så Kai dropade in på några vågor också och var grymt imponerad över vågridningsegenskaperna – nästan så han tyckte att den klarade dessa förhållanden bättre än vår ”euroquad” (som jag kallar vår windswell-orienterade quad). Och detta var ändå som singlefin. Men det är klart, för att åtnjuta dessa egenskaper har vi offrat lite av vissa klassiska fsw-egenskaper, framför allt den riktigt ”godmodiga” gången. Så är man lite mer åt nybörjarhållet så finns det säkert tryggare och stabilare fsws. Men om vågsegling eller freesyletrick ens finns i seglarens vokabulär så tror jag han/hon kan segla vår fsw minst lika effektivt som Starboard, JP, RRD etc när det gäller planing, höjdtagning fart etc. Och på vågen är det helt ärligt en annan värld. Jag tog en vända på en Starboard Kode idag också. Det är en grymt skön bräda som jag kört en hel del på tidigare. Men när jag plockat en rejäl våg vågade jag helt enkelt inte lägga en enda ordentlig sväng. Det kändes verkligen som helt fel bräda för förhållandena – en närmast skräckartad upplevelse. Men vår fsw-proto känns helt naturlig i sammanhanget. Som sagt, inte samma kvickhet och lätthet i skäret som en utpräglad vågis, men ändå så man kunde lita på den och med bara lite extra kraft kunde få den att göra den som krävdes både för att hantera 3-4 meter Kanahavåg i setten och för att snärtas runt på enmetersvågorna på insidan.
Så jag hoppas verkligen att inte vi offrat för mycket av ”godmodigheten”, för det vore sjukt kul att få ut en bräda som denna i det som jag ser det sjukt likriktade fsw-segmentet (när man mäter rockerkurvor på några av de mer populära är den enda frågan vem som kopierat vem…). Skall försöka få ut några som i vanliga fall kör fsw på den och se vad de säger.
-
Jag tror personligen det är lite feltänk att gå upp för mycket i storlek. Bättre att hitta en bräda i ”rätt” storlek som ”löser problemet”. Lite förenklat skulle jag säga att det ytterst sällan är meningsfullt att gå över sisådär kroppsvikt+ 12-15 liter om det handlar om vågsegling. Problemet som jag upplevt med stora brädor är att om de skall bli loose nog så måste de ha rejält med krök och då blir de istället sega, faktiskt segare än en lite mindre bräda med motsvarande rocker. Och gör man dem istället snabba, så blir de för tungjobbade (om man inte själv är tung nog).
-
Apropå diskussionen om fsw med thruster alt twin-option så har jag idag satt igång med de slutgiltiga testerna för att välja. Tyvärr glömde jag thrusterkittet hemma idag, så jag seglade bara single och twin, men jag måste säga att 85-liters fsw:n i twinkonfiguration är häpnadsväckande bra på vågen. Givetvis inte riktigt som en lite bananvågis… lite mer får man kämpa med benen, men vi snackar ju också trots allt om en bräda so är nästan 4cm bredare än vad jag vanligtvis kör en dag som idag (med vågor upp mot tre meter på Kanaha). Även rakt fram känns brädan sjukt stabili och lättseglad som twin. Bara att hoppas att trefensuppsättningen kan konkurrera. Annars blir det ett svårt val mellan den mer logiska och trimbara sinlge/thruster-setup:en och den extremt lättkörda twin (+single) setup:en.
-
Ja jag skulle haft min ”Ola is a nerd”-tröja på mig om det inte var för att den blev färgad i tvätten. Svenne, du borde sponsra mig med ett par nya.
-
Jag väntar bara på den skräckupplevelsen: Att dyka upp ur spolningen efter en masthög våg och märka att brädan sitter fast runt benet.
-
Jag är inte heller någon jätte precis (178cm) men kör också 30″. En stor skillnad för mig relativt kortare (som jag framför allt märkte när jag bytte tillbaka till 26″ för att testa) är att jag blir klart mindre trött i armar/axlar och kan segla längre, även i jobbiga förhållanden med tokmycket vind, byingt, choppigt etc.
Men sedan har jag inte bommen så högt. Jag tycker det förstör i vågridningen. Dessutom håller jag inte med om det traditionella: Lättvind= bom upp för mer lyftkraft i riggen. Hårdvind= bommen ned för mer tryck på brädan. Speciellt det senare tycker jag suger. Men bommen för lågt och blåsiga besvärliga förhållanden blir det ju mycket riktigt mer tryck på brädan, men därmed också mycket hårdare slag i de chop man måste igenom. Så jag snarare höjer bommen en aning när det är riktigt blåsigt/choppigt för att få brädan att ”flyta lite bättre över bucklorna i vattnet.
Är det mycket chop i vågorna gör jag också stropparna aningen tightare så jag kan ”hålla i” brädan lite bättre. Men nu hör det till saken att jag har extremt tunna fötter, så det är närmast omöjligt för mig att göra stropparna så små att jag inte ändå kommer ”närmare centrumlinjen”. I själva verket: om jag bara råkar göra stropparna ett uns för stora så glider jag omedelbart in till benet.
-
Man kanske kan säga att det är relativt. Tom den flackaste Kuau-sektionen slår trots allt det mesta i Sverige i fråga om ”pulver”. Men helt klart har man mer tid på sig där nere, vilket gör det kul att segla där eftersom det (om man har lite is i magen) blir rätt lättseglat även om det är stort. I alla fall om det är mer vind än det var häromdagen.
Idag har det annars varit den första dagen utan vind på länge. Och hör och häpna: Ingen i familjen har varit i vattnet. Lite hemarbete för både barn och vuxna och lite fönstershopping följt av grillning hos Johan och Kate.
Men igår var det en kul Hookipadag. Fortfarande offshore och löjligt byigt, men det var den där bekväma storleken på dryg gubbe (med set upp mot logo) som gör vågen relativt lättkörd. Keith och Levi var tillbaka från någon resa och frågar ni mig så seglar faktiskt även dessa två rippers som bäst i de små vågorna (även om dom givetvis undantagslöst är på de logohöga snarare än de gubbhöga). Att titta ”up the line”, in i vågen när man är på väg ut och se någon av dessa herrar rida är en magisk upplevelse. Jag gillar alltid att se andra segla ur den vinkel, även hemma i Åsa, men här är det nästan som att se två illusionister in action. Farten, men framför allt hur sjukt brant de går nedför vågen och sedan – nästan omedelbart efter – hur sjukt vertikalt och sent de går upp och träffar läppen igen är något alldeles extra. På Maui ser man ju extremt duktiga seglare vart man än är och även på t ex Kuau känner man sig som en nybörjare i jämförelse. Men när man ser Keith och Levi så är det verkligen som att komma till en annan planet. Återigen – det är ytterst sällan som vidden av det hela framgår på film eller syns på bild. Så vill jag också segla. Och nog måste man hysa (van?)föreställningen om att man kan komma lite närmare om man bara fokuserar på att göra det, eller hur? Nästa gång det blåser skall jag också gå supersent, träffa läppen snett underifrån, komma runt, över och ut och gå rätt in i nästa sväng. I alla fall skall jag fortsätta drömma om det. Inte bra drömma om själva svängen utan drömma om att jag faktiskt försöker mig på den. Ni hajjar skillnaden, eller?
Men tills dess får ni hålla tillgodo med ett kort klipp från den krassa, mindre vertikala och avsevärt långsammare verkligheten som går av stapeln längre från den kritiska sektionen.
[ame=”http://www.youtube.com/watch?v=EcKrDvwGOgM”]YouTube – 110203 Hookipa[/ame]
Här är en bild från Jimmie Hepp också:
-
När det gäller Kuau beror det både på var längs revet man seglar och på hur stort det är. Längs hela revet bygger vågen rätt flackt och längs ner (Noriegas) är den rätt flack ända till bryt. Men många sektioner bryter annars topp till botten, rejält brant. Däremot är det inte samma ”vertikal” i vågen som på t ex Hookipa som liksom håller sig uppe utan att bryta men fortfarande med en rejäl känsla av ”stående vägg”
-
…och idag var det i princip den motsatta känslan. Kuau var stort och fint, men rejält offshore och utrabyigt och desssutom rätt stökigt. Kanske borde vi gett oss ut lite senare. Eller så var det bara jag som hade en dålig dag. Dålig segling, men sjukt fina vågor, så kul var det ändå. Och om inte annat fick man ju finfin simträning, balansträning och träning på vattenstart i 3m/s.
Kanalsimningen var rejält jobbig både på in och utvägen. Ett par snubbar kom aldrig ut. En av de rutinerade localsen snurrade in och ut i kanalen 4 gånger innan han till slut lyckades simma in igen. Även jag kom snett i simningen och fick vända, segla ut och ta om för att undvika samma öde som Mag förra veckan.
Kate, jag och många till låg länge och gurglade i ”the toilet bowl” nedanför Noriegas, men kom till slut ut igen.
Det var egentligen bara Pascal som konsekvent seglade där nere utan större missöden. Som synes rätt bra size i de större setten.
Johan var på ett par rejäla saker…
…och även Kate droppade in på många fina vågor
För mig var seglingen som sagt lite ofokuserad (lämpligt symboliserad av denna bild)
Men hur man än seglar en sån här dag så hamnar man alltid på några minnesvärda bumlingar och får kanske till en och annan sväng på någon mindre, lekfull sak.
Och i slutändan är det skönt när man lyckas balansera upp till kanalen igen och klarar insimningen.
Några bilder till ligger på http://gallery.me.com/ola.helenius#100183
Förutom nämnda namn skymtar Giampaolo och en teamrider från Naish (som för övrigt körde en intressant thrusterkombination med stora fenor bak och en mindre bakfena som jag själv också testat en del på lite olika brädor).Over and out.
-
Idag var det en superskön dag på Kanaha. Grym. Underbar. Men kanske är ändå Tillfredsställande det bästa ordet. Och då inte i betydelsen ”ändamålsenlig” eller ”tillräckligt bra” utan snarare den där goa känslan av exalterad njutningsfull nöjdhet.
I ett nummer av Boards för några år sedan var det någon som skrev om sin utveckling på vågseglingsfronten från nybörjarstadiet och upp en bit. Det är en av de bättre artiklarna jag läst i tidskriften i fråga. Författaren travesterade Einsteins relativitetsteori och plockade upp den kända formeln E=mc^2. Fast istället för att handla om relationen mellan energi och massa så fick dem kända ekvationen en ny betydelse: Enjoyment equals mastering conditions squared. Inte dumt, när man tänker efter. Jag skall förklara varför.
Sedan en mindre familjär skärmytsling för tio år sedan när jag kom upp efter ett långt seglingspass och var sur (lågt blodsocker, dåligt seglat, lite pajjade prylar) och min fru undrade varför jag seglade om jag inte tyckte det var kul så har jag valt att ha inställningen att det alltid är kul att vindsurfa. Intressant nog blir det en självuppfyllande profetia. Man motar bort de negativa tankarna som ju i alla fall bara gör att det går ännu sämre. Mer harmoni. Bättre segling. Men detta till trots finns ju alltid ett litet uns av frustration där när man inte seglar som man hoppats att man skulle segla. Man kanske kan säga att det är kroppen som inte lever upp till egots föreställningar. Men mest av allt ankommer i mitt fall frustrationen av att inte göra förhållandena rättvisa. Det geniala i ”mastering conditions squared” är dock att ”conditions” ju kommer in två gånger: (mastering conditions)*conditions. Om det är episkt bra, tex rejält stort och sideoff, blir ju ”nöjesvärdet” högt även om man kanske inte bemästrar (eller utnyttjar) förhållandena särskilt bra.
Förra veckan hade vi mycket bra segling men egentligen hade jag inte riktigt den där känslan av att göra förhållandena rättvisa. Som sagt, jag njöt ändå, men det fanns ett uns av smolk i gjädjebägaren. Bland annat hade vi en bra dag på Kanaha. Men på något konstigt sett låg jag alltid några meter fel. Jag jippade på fel våg. Det var andra på varje våg, så jag fick aldrig möjlighet att riktigt satsa. Något var alltid lite fel. Det var svårt att säga om det var förhållandena (ojämna vågor kanske, för många andra seglare?) eller jag (taskig tajming och för dålig aggressivitet?). Men idag var det som att allt föll på plats. Visserligen var det en slags konstig känsla i vinden. Som om luften var lite mjuk. Det kändes som det blåste så att man skulle flyga fram, men ändå var det allt som oftast knapp planing. Jag tänkte att kanske de fenor jag körde på min lilla 70-litersbräda inte funkade eller att brädan kanske var för liten och för böjd, men så småningom kom jag på att det var något med förhållandena för jag planade trots allt bättre än de flesta runt omkring. Med trots den mjuka luften (eller var det på grund av den och min relativt sett höga fart) hamnade jag nästan varje gång helt rätt. På rätt ställe på rätt våg och utan folk i vägen, trots att resten av North Shore stängde och hela eliten var på plats. Till och med när det var folk i vägen fanns det alltid något liten rolig yta på vågen att göra något av. Jag fick såååå sköna rides. Inget radikalt kanske, men just den där känslan av att ha överblick på hela vågen och kontroll på läget som skapar den så eftersträvansvärda kombinationen av spontanitet och planering. Och förhållandena var långt ifrån dåliga. Kanske lite sunkig vind understundom, som sagt, men vågorna var grymma. Allt ifrån lekfulla gubbhöga saker till monster på över mast. Och idag var alla varianter lika kul.
Så positivt tänkande i all ära: när segling går bra OCH förhållandena är på topp blir upplevelsen av tillfredsställelse något extra. Och så var det idag. Jag hoppas att ni alla känner igen er
Bilder? Nej. Och de skulle ändå aldrig kunna förmedla känslan. Det finns tillfällen då sexhundraåttiosex ord säger mer.
-
Slotboxarna är hyperlätta – alla fyra tillsammans väger nog inte mycket mer än en uS-box, definitivt lättare än två uS-boxar. Vi har designat en egen variant med en insert i rostfritt och så kör vi standard fcs-nyckel för att slippa den stora skrymmande skruven som de andra kör. Mindre hål i brädan och samtidigt får vi plats med mer än dubbelt så mycket gänga eftersom vi slipper skruvskallen (och slipper samtidigt problemet med att skruvskallen kan ”bottna” i sitt hål innan skruven trycker ned fenan ordentligt). Kanske är det lite sandkänsligare, men senast idag satt jag med halva brädan inbäddad i sand, precis i strandbrynet och bytte alla fyra fenor flera gånger utan minsta problem. Skönt att kunna ha fen-nyckeln i shortsfickan också.
Vi kör 10 fram och 13 bak, vilket get 3cm justermån bak på alla fenor. Sätter man stora fenor fram är det ingen justermån (fenbasen är 10cm), men på våra småfenor har vi trixat lite med standarden och gjort basen lite kortare vilket ger lite drygt en cm justermån även här.
Testade för övrigt två nya fen-combos idag och båda var riktigt bra, fast rejält olika och dessutom annorlunda från det kit jag kört tidigare. Speciellt ett av kitten var närmast chockerande bra och erbjöd några egenskaper som jag inte riktigt hade räknat med men som i alla fall passade min segling som handsken. Grymt kul när det går åt det hållet. Så det kommer finnas bra möjligheter att finjustera känslan i quaddarna om man vill.
-
Det är samma fabrik som AB+ använde, men en helt annan produktionsteknik. Maurizio har utvecklat det hela en hel del under de tio åren sedan AB+-tiden. Det är lite hemlighetesmakeri runt det hela och jag vet inte själv alla detaljer, men som jag ser det är det en avsevärt modernare produtktionsmetod än vad Cobra använder. Mindre spackel, mindre manuellt efterarbete (= inga felslipade tucked under-linjer mm), snävare vikttoleranser mm. Dessutom som sagt mycket snabbare från proto till färdig bräda. Thommens brädor byggs där nu, men vi kommer köra annorlunda layup:er (ingen bambu, t ex). Inget superfancy med massa kol etc (givetvis en hel del strategiska kolförstärkningar dock) men man kommer långt med ett bra kompakt laminat där man håller bra kontroll på att plasten distribueras på rätt sätt i fibern och därmed slipper nästa helt torra ytor här och där som man ofta ser på kraschade produktionsbrädor.
-
Fibblande bort chansen tillsegling på västsidan idag. Nästa gång…
Jag tycker för övrigt att man alltid drar något i revet där, i alla fall om man laddar lite i ridningen. Det är sjukt grunt och vasst. Är det inte någon kroppsdel som får lite revor så är det brädan eller riggen. Men det är det värt för vågen är verkligen bra och av en HELT annan typ än vad north shore erbjuder
