rasmus_w
Forumsvar skapade
-
IrieMan;591805 wrote:Jag hade nog aldrig riktig hälsporre dock, det är ju överjävligt har jag hört.Nja, såvitt jag förstått är det en smärta som kan variera väldigt mycket. Det kan vara allt mellan en lätt obehagskänsla i foten till att det gör så ont att man inte kan gå.
-
Jag ser en viss parallell till min hälsporre-tråd. Om jag inte vindsurfade skulle jag troligen vara en total soffpotatis och aldrig motionera eller träna. I princip består all träningsmotivation jag har i att det är så trist att surfa om kroppen aldrig orkar och aldrig pallar.
-
Fullt möjligt. Fast jag skulle aldrig avstå från surf i åratal för att en skada ska läka. Jag brukar avstå från sånt som riskerar att ge skador som hindrar mig från att surfa, men om priset för några timmars fin surf är ett par dagars knaprande av värktabletter så tvekar jag inte att sticka ut.
En gång i tiden hade jag så överjävligt ont i ryggen att jag hade svårt att gå och det tog flera år att bli av med, och under hela den tiden avstod jag från surf i ungefär en vecka. Det var det värt, jag hade missat många veckor av fin surf om jag hade väntat på att ryggen skulle bli bra.
-
Stropparna längre in, speciellt på en lite bredare bräda, brukar vara rätt plågsamt eftersom det betyder att jag konstant seglar med väldigt hårt sträckta vrister, så det vet jag inte om jag tänker prova.
Sen får väl sägas att jag inte ser uppehåll i surfandet som ett alternativ alls. Varför skulle man göra en sån sak? Speciellt inte den där tanken på att aldrig surfa igen, varför det? Har jag nåt som gör ont när jag surfar så kör jag så länge jag kan, om det gör ont efteråt är ju totalt egalt. Det är som när jag seglar sönder mina handflator totalt under en blåsig helg, jag ser inte alls vad det spelar för roll att händerna är skinnflådda när det är måndag och jag sitter på kontoret.
-
Lägesrapport:
Eftersom jag tillbringar ca 8 timmar per dag sittandes i en kontorsstol framför en dator så har det där med att låta foten vila inte inneburit nåt större problem, problemet är väl snarare att kroppen får för mycket vila och det är väl en orsak till att jag får diverse småskador så fort jag gör nåt ansträngande.
Nånstans i nåt forum hittade jag en kommentar som sa ”ju fler behandlingsmetoder det finns, desto sämre är de” och det är verkligen inga problem att hitta tips som säger emot varandra totalt och ganska olika och fantasifulla förklaringar till varför det uppstår.
De senaste två dagarna har besvären varit på den nivån att om jag känner efter riktigt noga när jag går barfota så kan jag känna att det gör ont, typ. Inget större att oja sig om alltså och eftersom det där med att vara ute i god tid sällan är min grej har jag flera gånger hunnit toksprinta till bussar, spårvagnar etc utan att smärtan tilltagit.
Peppar peppar så verkar det som jag hittills har haft tur, för några år sen hade en flickvän en släng av hälsporre (hon var gyminstruktör och lätt tvångsmässig i sitt tränande så vila några veckor var inte ett alternativ) så jag hade rätt bra koll på symptomen och började fråga runt redan dagen efter att det började göra ont. Jag mailade en kollega som haft en massa problem med plantarfascit och beskrev mina symptom och han kom genast över och sa ”Du har hälsporre och det beror på att du har överansträngt soleus”. Han tipsade mig om att göra soleuspressur (http://www.hemovningar.se/hem/oevningar/underben–fot/haelsporre/27-soleus-pressur.aspx) några gånger om dagen och det märks att Soleus som var jätteöm när jag först klämde på den inte alls är lika öm längre så oavsett om det var problemet har den blivit bättre.
Jag gick också in på den där foottrainersidan och även om det ringde rejäla varningsklockor (jag blir alltid misstänksam när någon dömer ut nästan varenda styrke- och stretchövning som bygger på kroppens naturliga rörelsemönster som jättefarlig, speciellt när man samtigt illustrerar övningarna med felaktiga utföranden. Vadpress kan tydligen totalpaja hela benet, berätta det för alla kroppsbyggare som kör vadpress med monstervikter… Vadstretch ska utföras med hälen i marken, inte i luften som de visar, ”alla” vet att vadstretch med hälen i luften är en dålig övning) i mitt huvud när jag läste deras informationsmaterial. Däremot är deras grundtanke inte galen, musklerna som lyfter tårna är väldigt klen hos många och att stärka den kan knappast vara en dålig sak.
Deras idé att göra lite uppvärmningsrörelser för fötterna innan man kliver ur sängen var också en höjdare, man behöver verkligen inte deras redskap om man har normal rörlighet i kroppen, det är bara att böja ner tårna med handflatan samtidigt som man försöker hålla emot med tårna. Det tog helt bort känslan av att ha en kniv under hälen när man tar de första barfotastegen bort till tofflorna på morgonen.
På det stora hela påminner det rätt mycket om problemen jag haft i en armbåge i några år, som jag fick av att pumpa mig upp i planing med formulasegel. När det väl hade börjat göra ont var pumpa bara att glömma och det var ”bogseras” upp i planing som gällde, och jag lärde mig snabbt att inte segla med böjda armbågar för då gjorde det ont. En storlek större segel gör som vanligt också att man slipper pumpa. I gymmet var det kört att uthållighetsträna armarna, att klara hela bicepslåten på ett bodypump-pass var nästan omöjligt fast jag knappt hade några vikter på skivstången. Att däremot köra korta set med 6-10 reps och lasta på så mycket jag orkade och lite till gjorde däremot inte det minsta ont. De där j-la roddmaskinerna var också en ren smärtupplevelse. Det verkar bra nu men det tog flera år att bli av med.
-
Haha, oumbärlig bok! Jag har fått den i present nån gång, om jag minns rätt. Den står iaf i min bokhylla och jag har läst genom den.
-
M3lk3r: Surfade du trots smärtan eller fick du lägga av och vänta på att det gått över? Fanns det grader i helvetet eller gjorde det precis lika ont oavsett hur du seglade? Vågridning och feta hopp vs segling på choppigt plattvatten, svag vind, hård vind etc? Mer upprätt stance vs hänga ut rejält borde ju också belasta foten olika.
-
Tja, racesegel planar rätt tidigt eftersom de alltid har buk, men de är främst optimerade för att gå galet fort och ha kontroll när man är sjukt överriggad. Freeridesegel med cambers, ganska mycket buk och lite tajtare akterlik planar tidigare, och säkert också freestylesegel.
För länge sen, (typ 80-talet) när alla segel hade ungefär lika tajta akterlik, då planade racesegel mycket tidigare än andra segel just för att de alltid hade buk, men sen, runt -88 så kom de lösa akterliken och då började det ändra sig. Några år in i 90-talet släppte NP sitt MKIV och nån jag kände hade varit nere på Haga Park och seglat MKIV 7.8 i 15 m/s och jag blev såklart tokimpad, till en tävlingsseglare påpekade att det innebar att MKIV-seglarna inte hade nåt segel som funkade i 7 m/s, då andra använde sina 7.8:or. Lösningen var så klart att släppa större och större storlekar på raceseglen, för utvecklingen stannade inte med MKIV (även om efterföljaren VX hade lite mer bottendrag), hade den gjort det hade inte formulaseglarna glidit omkring på 12,5:or.
-
Fast jag antar att det bara är att ge sig ut och surfa några gånger och kolla hur det går.
-
Ingen långvarig stress, jag hade just bestämt mig för att komplettera spinningen med lite löpning och naturligtvis kommer det efter tre löppass, hjärtat är aningen starkare än underbenen, jag kommer knappt upp i puls när jag springer men efter 10-20 minuter är underbenen så slut att fötterna känns som de är på vag att trilla av…
-
Ursäkta om jag är cynisk, men… Det här påminner mig en liten aning om skriverierna får några år sen om hur det fastnade delfiner i näten när man fiskade tonfisk. Av nån anledning verkade alla missa att det fastnade en massa tonfisk i näten. Många tonfiskarter är idag så gott som utrotade, och samma gäller många andra matfiskar.
Eftersom många fiskar är flockdjur så kan det vara svårt att se hur illa det är med bestånden, även om det finns rätt lite fisk kan de som finns ändå vara samlade i stora stim. Yrkesfiskarna ser de här stora stimmen på sin radar och säger ”titta! Det finns mängder med fisk, vad ska vi med kvoter till?”. Allt ser bra och normalt ut tills det plötsligt inte finns nog med fisk för att bilda stim, och i värsta fall är fiskarna beroende av jättestim för sin överlevnad.
På det stora hela liknar situationen väldigt mycket den amerikanska vandringsduvan, som drog kors och tvärs över nordamerika i flockar om flera miljoner fåglar. 1850 var den nordamerikas vanligaste fågel, 1870 började antalet minska och 1890 var de borta. Sista bekräftade observationen är från år 1900 och sista exemplaret i fångenskap dog 1914. Eftersom det var ogenomförbart att skapa nya jätteflockar så var arten dödsdömd.
I haven ser vi det här hela tiden, med art efter art. Vi kan starta rädningskampanjer, vi kan bojkotta, vi kan protestera men vad vi verkligen måste göra är komma tillrätta med grundproblemet: Vi betraktar haven som allmännigar, där vi får ta allt vi kan. Jag kan intekliva ut på en random åker och börja skörda eller ge mig ut i skogen och skjuta vilda djur urskillningslöst, och om jag skulle kontakta myndigheterna och be om tillstånd att jaga urskillningslöst så skulle berörda myndigheter skratta mig rakt i ansiktet. Markägarna vill ha kvar viltet på sina jaktmarker.
Haven har inga ägare, så att fiskaren plockar upp hur mycket fisk (haj (hajfenor då), tonfis, torsk etc) som helst och fuskar hejvilt med kvoten är nån annans problem, fiskaren har ju i stort sett inget att förlora på att fuska med kvoten. Det finns lösningar på det här. Flera länder har t.ex. infört säljbara fiskekvoter och det har gett goda resultat. Ett utfiskat hav gör kvoten värdelös, fiskaren får inget för sin kvot när hen lägger av. Ökar bestånden så kan fiskaren sälja en del av sin kvot och ändå dra upp så mycket fick hen kan hantera. Det finns andra lösningar som också visat sig funka och det måste vara möjligt att tillämpa nån av lösningarna på hajarna!
-
Windguru verkar säga ungefär 5 m/s i stort sett hela dagen för brevik så då borde ju trälhavet ha nåt liknande.
-
Lördag 5/12 då?
-
En kompis som just fyllt 30 provade nyss att åka skateboard och lyckades krossa armbågen rätt kvickt. Jag har en känsla av att risken att en som skejtat sen -77 ska råka ut för nåt liknande är rätt liten, men en jämnårig som just börjar har lite högre skaderisk. De flesta rör sig rätt mycket när de är unga och har därför bra kroppsuppfattning och lär sig rätt fort att ramla rätt, plus att de som sagt har bra läkningsförmåga. En 40-åring som just börjat, som i värsta fall har varit kontorsråtta och soffpotatis i 20 år, har antagligen helkass kroppsuppfattning och risken är att första provturen mest av allt ser ut som hen råkade trampa på en isfläck. 20 år av slöande kalkar dessutom ur skelettet rätt bra så om nåt går snett är risken för allvarliga skador rätt stor.
Däremot inte sagt att det är kört för soffpotatisar, kroppsuppfattningen går att öva upp och ökar man sin aktivitetsnivå så blir skelettet med tiden starkare även om det sldrig kan bli lika starkt som hån nån som alltid hållit igång.
-
Nu har jag suttit och kollat runt på bilder på formulawindsurfing.org från lite olika tävlingar i år.
Rätt svårt att bedöma hur långa linor folk har men jag gissar att ju längre linorna är desto mer böjer man benen. Av nån anledning verkar det som att rätt få av tävlingarna i år har gått i marginella vindar.
Steve Allen verkar ha korta linor, samma med Arnon Dagan. Wojtek har långa. Tjejerna verkar i allmänhet ha längre linor än killarna och jag gissar att långa, tunga killar kör med kortare linor än korta, lätta. Vilket känns rätt logiskt, står man upprätt har man usel hävstångseffekt på riggen och då behöver man rätt många kilo för att kunna kontrollera riggen, har man inte det får man antingen minska draget i riggen eller se till att komma längre bort från den. När jag inte ens krokar i fast jag står i stropparna och har full planing så brukar jag tolka det som att jag behöver ändra trimmet.
Man kan också konstatera att variolinor med rejäl justermån verkar poppis, av uppenbara skäl.
